asaback

/Åsa Bäck

About Åsa Bäck

Denna skribent har ännu inte fyllt i någon information.
So far Åsa Bäck has created 15 blog entries.

BOSTON MARATHON 2018 DEL 2

PANG så var vi iväg!

Det var så jag avslutade del 1 på blogginlägget för några dagar sedan
Ifall Du inte läst det, så är det dags

 

 

Jag gav mej alltså av från starten i Hopkinton TORR och VARM
Hur det gick till, står även det, i inlägget innan detta

Men visst var det KALLT
Det var SVINKALLT!
Tre grader varmt och 13 m/s och ÖSREGN, ja då blir det KALLT!
Dock så kände jag mej glad, och kroppen var liksom ”sprättig”
Kände mej stolt att få stå på denna startlinje som många inte ens fick en plats till

Att få springa Boston Marathon är det största av det största i USA i Marathon-världen
De är så OERHÖRT stolta över att få delta i detta lopp
Mer än vad vi ens kan drömma om i Skandinavien
Det betyder ju även att konkurrensen är rätt tuff
De bästa är ju liksom här

De första 5 kilometrarna, som var de enda som inte var relativt kuperade, gick i ett tjille-vipp och jag kände igen mej längs banan eftersom jag ju redan sprungit där, på väg till starten….!
”Sjukt” bara det!
Tyckte att det kändes lätt och fint, men blött och blåsigt, där jag tuffade igång
Mycket publik redan här, mitt ute på landsbygden
Efter bara 2 km var vantarna dyng-sura och egentligen hela jag och jag vet att jag tänkte att det här kommer bli tufft, men slog bort dom tankarna och tänkte istället på det jag bestämt mej för att tänka på:
Att klämma och känna på mina gel som jag hade i mina vantar
En gel i varje
Dels för att dom skulle vara varma och för att inte stelna till i fingrarna
Den första milen rullade bara på och den milen handlar ju mest om att komma in i ett bra flyt
Det var absolut inte lika enkelt som på ett mer ”normalt” Marathon
Dels kom det backar till och från hela tiden och det tar på krafterna att möta motlut när låren redan efter 7 km är bortdomnade….
Samt att Du har kraftig motvind
Farten sänktes ju markant kan man säga
Slängde ett öga på klockan längs vägen efter 10 km och drog i mej min första gel redan här, helt enligt min plan och så lite vatten vid kontrollen efter det
Klockan längs vägen blev jag mest förvirrad av eftersom den gick igång när den första startgruppen drog iväg
Struntade i det och tuffade på
Hade bestämt att ta min första gel mellan 10-12 km
Det blev som sagt vid exakt 10 km
Direkt när jag svept i mej den flyttade jag en liquid från fickan på ryggen till handen för att den skulle bli varm
Klämnings processen startade och jag registrerade att jag inte frös om fingrarna trots att vantarna var dyngsura
Däremot var låren helt bortdomnade där jag sprang vidare och plötsligt passerade jag 15 km och drog gel nummer två o lite vatten efter det

 

 

Efter starten i Hopkinton passerar man 6 små byar innan man anländer Boston
Det mest makabra var ALLA DESSA MÄNNISKOR som faktiskt stod efter banan ÖVERALLT!
Då springer man ändå på landsbygden…..
Jag förstår att det är hysteriskt mycket folk längs banan i New York, då springer man ändå genom stora stadsdelar
Men HÄR!
Mitt ute på bond-vischan!!!
Överallt människor som skrek allt dom kunde:
”Keep going, you can do it!” Keep going, you can do it”
Till slut trodde jag faktiskt på dom, trots att benen började bli nästintill obefintliga
Kände inte mina lår!
Såg på de som sprang runt mej att deras ben var mer vita än hudfärgade
De som sprang kortbent alltså
Herre-jösses, jag kommer få frostskador hann jag tänka!
Däremot gjorde jag inte EN ENDA utsvävande rörelse under hela loppet
Det ingick också i planen
Ville spara på all energi till det jag skulle göra
Jag höll till under min lilla skärm och funderade och fokuserade på det jag skulle, och inget annat

 

 

Däremot kostade jag på mej ett o annat leende till denna fantastiska publik
Med ens jag gjort det, följde dom mej med blicken, blev lätt hysteriska och skrek ännu mer när dom såg min rygg: ”Go Sweden, you can do it Sweden”!!! ”Keep going, keep going”
Det här är ju sjukt, vet jag att jag tänkte och sprang vidare med Sweden-loggan på ryggen
Plötsligt var jag framme vid 20 km och vips så hade jag gjort nästan halva sträckan
Drog i mej min första Liquid från fickan på insidan av mina korta tights enligt min plan och tuffade på
Jag minns såhär i efterhand att jag uppskattade att det inte var markeringar varje kilometer
Kilometer-skyltarna kom bara var 5:e och just mellan 15-20 km och 20-25 km gick det så fort tyckte ja
Är jag redan här liksom…
Tror jag var bedövad av all kyla och hade fullt upp med att ta min egen energi var 5:e kilometer
Samt att jag hela tiden flyttade om energin jag hade med mej från ryggen in i vantarna
Jag hade att göra liksom 🙂
Och det var ju en del av min plan
Kände mej pigg mentalt och någon tanke på att det var långt till mål eller andra negativa tankar
Dom dök faktiskt inte upp och jag var pigg i huvudet
Precis som på mitt Vasalopp, hann jag registrera…

Vätskekontrollerna kom varannan miles och jag drack vid VARJE kontroll
Slet åt mej en mugg i farten, vid VARJE vätskekontroll
Efter att jag tagit mina gel, tog jag vatten
För övrigt höll jag mej till Gatorade sportdryck för att binda vätskan kvar i kroppen, samt att få energin även därifrån
Därav ser de flesta löpare lite svällda ut under lopp och när de passerat mål


Strax efter att jag passerat 21 km och alltså halva sträckan
Ja, då hörde jag ljudvallen….
Då var det ändå en bit kvar, säkert 500 meter
Ett enormt SKRIK möter mej, som faktiskt inte går att varken beskriva eller förklara
Den berömda SCREAM TUNNEL var nu nära
För er som inte vet eller hört talas om denna galna grej
Ja, då ber jag er googla på Scream tunnel Boston Marathon….!
Det är unga tjejer som står på en lång sträcka utanför deras Wellesley Collage och fullständigt skriker allt vad dom har!
De delar även ut ”kisses” och det ena med det andra
Skyltar och plakat till höger och vänster
En makalös energi-kick och man lyfts liksom genom denna tillställning
Helt hysteriskt och ännu mer galet i just detta galna monsun-väder
Inte ens där gjorde jag någon utsvävande rörelse mer än ett försök till ett eller annat stelfruset leende 🙂

 

 

Var livrädd att slösa energi och ville heller inte stanna utan bara mata på
Vid 25 km drog jag i mej min andra liquid från insidan av sportbehån
Inga problem att få upp den, den var varm och jag hade märkligt nog känsel i båda händerna och jag förstod att jag därmed hade rätt bra energibalans
Så bra det nu kunde bli i detta helvete vi faktiskt sprang i
För det var ingen lek denna dag, även om jag nu ändå tycker att jag kunde hålla min strategi vilket är oerhört viktigt en sån här dag

Mellan 25 och 30 km var helt klart min värsta sträcka rent mentalt
Tyckte det var segt och jag blev glad när 30 km-skylten dök upp och tänkte att nu är det bara en morronjogg i milspåret plus dit och hem kvar
Hemma där jag bor alltså!
Just här hoppade jag ur mej själv och berömde mej själv där från ovan
Jag visste att Pasi skulle stå vid Heartbreak Hills, vid ca 30 km
Det är där dom djävulska backarna kommer!
Tre stigningar utan någon nedförsbacke mellan…..
När första långa stigningen kom vet jag att jag tänkte:
”Djävlar, är det såna här djävlar!?” ”Det är ju som backen vid Odensvi skola, fast längre, och tre stycken på RAD!”
Ni som bor i mina trakter förstår
Till Er andra så är Västerbron ingenting mot det här!
Det var sannerligen ingen lek att börja klättra upp för dessa, med IS-KLUBBOR till lår
En del stannade bara tvärt och började gå
Folk fick kramp och folk bara satte sej ner i regnet och blåsten, hann jag registrera
Jag peppade mej själv och tänkte att backar gillar jag ju, och vaderna känns ju fina, och tack SEGER för grymma compressions-strumpor, och om fötterna frös jag inte!”
Så jag trummade på och slet och tänkte att…
”Var i hela friden står han då??”
30 km-skylten kom före Pasi och då drog jag i mej min 5:e energi i form av liquiden jag hade i vanten och så sprang jag på uppför
Galet mycket folk här som skrek i MONSUN-REGNET:
”This is crazy, you are crazy guys”!!!!! ”You are running in this!!!”
Ja, det var sannerligen som en FILM och jag funderade lite snabbt vad i hela friden jag höll på med!?
Var trött och sliten när jag var inne i sista lutningen och ser då Pasi stå vid ca 32 km
Jag visste ju att han skulle stå vid backarna någonstans så jag försökte hålla koll
Han såg inte mej, men jag såg honom på andra sidan vägen i förhållande till där jag sprang
Bytte raskt sida och han fick syn på mej och jag slet åt mej en liquid i farten som jag visste att han skulle ha om jag eventuellt behövde extra energi
Jag stoppade raskt in den i vanten och visste att jag nu hade två Liquid kvar
Inga ord utbyttes mellan oss och han såg mest chockad ut över detta spektakel och fick inte ens fram ett hejarop och än mindre kameran för att det regnade så mycket
Jo, tack, jag vet!
För återigen, DET VAR SOM EN FILM!

Väl uppe efter dessa backar kom den stora skylten vid sidan av vägen:
”THE HEARTBREAK IS OVER”

 

 

Tack gode Gud för det!
Men då bar det av utför!
just det, skönt tänker Ni som inte springer Marathon…
Det är ingen höjdare med långa utförslöpor efter 34 km i monsun-regn, plus 3-4 grader OCH 13 m/s KRONISK MOTVIND!
Det.Gör.Ont.Överallt.

Vid 35 km var jag fortsatt klar i huvudet och tog duktigt Liquiden jag fått av Pasi inifrån min vante
Varmt och gott!
För övrigt var ALL vätska som serverades längs banan nollgradig
Det liksom brände till i magen varannan kilometer när den kalla drycken for ner!
Men det fanns inget annat val än att bara svälja!
Sen kom den sista tunga delen mellan 35-40 km….
Här längtar man så GALET mycket efter 40 km-markeringen!
Det finns inte ord som beskriver känslan att passera 40 km!
Då är det ”bara” 2 km kvar och 195 meter…
Jag lovar att det är dom längsta kilometerna som existerar i världshistorien någonsin
Mellan 35-40 vet jag bara att jag tänkte att nu är jag ju inne i Boston
Publik-havet var enormt!
Det var kuperat och jag var trött
I detta väder var det alltså människor ute ÖVERALLT som gick ALL-IN!
Magiskt räcker inte
Vid 40 km hade jag en Liquid kvar på ryggen som jag inte hade flyttat om till min hand
Jag struntade i att ta den och fokuserade bara på att få springa in –  ”Right on Hereford Street” och sen ”Left on Boylston Street” – dom magiska svängarna

 

 

Just DÄR brast det fullständigt och jag började hulka och tårarna kom…..
Det gjorde fruktansvärt ont i låren trots att jag inte kände dom, ansiktet var bedövat av allt pisk från regn och vind, händer och fötter fungerade dock och jag sprang hela upploppet med tårarna rinnandes…
Det var nog det läääägsta upplopp jag sprungit och jag tänkte flera gånger att det måste ta slut snart!
Såg målet och fotografer och kostade på mej en liten seger-gest två meter innan mål, den absolut enda utsvävande rörelsen på hela loppet

 

 

Sen var inte själva målgången så våldsamt snygg, men i mål kom jag!

 

 

Det här var absolut det tuffaste lopp jag gjort någonsin och den absolut skönaste målgång EVER!
När jag först såg tiden när jag passerade mållinjen tänkte jag faktiskt SKIT DÅ!
Men när allt fick smälta in efter denna dag och när jag läst alla historier och rapporter från loppet från deltagare från alla håll i världen, så insåg jag att jag gjorde ett jädrigt bra och starkt lopp!

 

 

Jag är SÅÅÅ SJUKT STOLT OCH GLAD ÖVER BÅDE TID OCH MEDALJ denna dag!
Även stolt över att min strategi höll och att jag höll den
Trots omständigheterna innan och under loppet så hade jag ändå, hur konstigt det än låter, en bra känsla!
Det var mest känslan jag var ute efter, efter att mina 2 senaste Marathon varit en katastrof känslomässigt
Mitt egenkomponerade vindskydd under mitt race-linne fungerade utmärkt och jag upplevde aldrig att jag var kall på just bröstet
Energi-intag och strategier är olika för alla och det finns Marathon där jag klarat mej på endast 2 gel och ändå sprungit bra mycket fortare
Men då var det heller inte lika kallt
De flesta sprang ca 10-20 minuter sämre än vanligt och även ännu sämre denna dag
En helt SJUK DAG som inte går att beskriva rättvist i ord
Vi som sprang, vi vet
Alla som passerade mållinjen denna dag var definitivt VINNNARE!

”It wasn´t about the time, it was all about the finish line this day!”

Hade det varit ett ”normalt Marathon” hade troligtvis tiden varit en stor besvikelse för mej, eftersom det är rätt långt från mitt PB på Marathon
Men det var inget ”normalt Marathon….”
Tiden då…3h 26 min och placering 47 i min age-group 45-49 av 1700 stycken på BOSTON MARATHON!
Ett Marathon där alla kvalar in på tid!
Du kan inte ens köpa Dej en lott till detta lopp!

Gled genom målområdet efter mål utan problem och mådde himla bra

 

 

Fick medaljen och lite tilltugg och tog mej ut till ”Meeting area” där Pasi skulle stå
Dock dök han inte upp förrän efter ca 30 min efter sin tripp ut till Heartbreak Hill
Först DÅ hann börja jag frysa och när han väl dök upp kunde jag inte gå de ca 1,7 km till lägenheten utan det fick bli taxi
Skakade och frös helt hysteriskt och skallrade tänder men var fortsatt glad när jag klev in där vi bodde

 

 

Väl hemma blev det en lååång dusch och registrerade även att jag kissade mängder!
Gött, vätskebalansen skötte jag fint
Efter det bar det av till Hard Rock Café 🙂

Sen firade jag!
Precis som segrarinnan Des Linden, med Burgers and Beers!
Mådde förträffligt bra!!!
Det här var mitt 10:e Marathon på mindre än 3 år

 

By |2019-02-15T23:00:51+02:00april 25th, 2018|Okategoriserade|2 Comments

BOSTON MARATHON 2018 DEL 1

”Heey, it´s gonna be a good day for you today girl” skrek poliskonstapeln nu med en lila SEGER-mössa på huvet och så drog vi av en high-five innan jag fortsatte jogga vidare mot startlinjen…
För övrigt den enda high-five jag gjorde på detta lopp

Men vi tar det från början…
För just starten på dagen blev verkligen inte som troligtvis någon av oss Marathon-löpare önskar…
Vaknade utsövd tävlingsdagen efter att ha sovit 7 timmar per natt sedan jag ankom Boston på fredagen
Förvisso lite tidsförvriden som man blir vid resor över Atlanten, men ändå ”åt rätt håll” med tanke på att klockan ringde 05.45 tävlingsdagen
Timmarna var viktigast
Steg upp och drog av mina dagliga yoga-övningar, en snabb kopp kaffe och sedan trapporna ner och ut för att känna på luften och temperaturen
Ja, det BLÅSTE, det ÖSREGNADE och det var KALLT ca 3 grader

 

 

Att det skulle bli oväder denna dag, visste alla löpare
De som undgått att få det med sig har varken kollat väderprognos eller läst de flera ”varnings-info-mail” Boston Marathon mailat ut redan första gången på torsdagen innan loppet
Så det visste vi om

 

 

Men att det skulle bli ett rent helvete tror jag ingen av oss riktigt förstod förrän efteråt
Redan där började jag dock tänka i andra banor än jag brukar inför de 9 Marathon jag sprungit, och det blev så min början på denna märkliga dag måndagen den 16 april
Min första punkt: ATT HA EN STRATEGI ATT KUNNA HÅLLA FAST VID för att ro iland ett sånt här tufft lopp som det såg ut att bli
Speciellt när man som jag är en motionär av något slag som inte har elit-langning
Jag valde att inte blunda för dessa info-varnings-mail jag fått och väder-prognosen jag såg, utan packade ner djävulskt mycket kläder som jag kunde använda och sedan skänka till de hemlösa ute vid starten
Även ett par skor som jag kunde skänka bort
Sedan lät jag inte väderinformationen ta min energi
Mer, styr om och tänk till och vädret är det samma för alla
Min andra punkt: ATT INTE FRYSA INNAN START
Att frysa tar enormt mycket energi!
Men i lägenheten vi hyrt var jag på morgonen torr och varm

 

 

Sport-behå, CRAFT underställs-tröja, utanpå den ett egen-komponerat vindskydd i form av en sönderklippt vindjacka från CRAFT. Klippte av armarna och blixtlåset och trädde på den bakofram. Ville ha en öppning bak för att det inte skulle bli tätt och samtidigt helt tätt framåt över endast bröstet, eftersom det där skulle komma blåst med 13 m/s OCH regn och kyla
Över det mitt tävlingslinne från HEAD med fickor på ryggen och även mina CRAFT armvärmare
Sedan vanliga vantar i bomull såna där som finns i one-size för 10 spänn
En tunn löparmössa och en skärm som skulle ta regnet och en buff runt halsen
Korta tights och SEGER Mid kompressions-strumpor och mina nya Saucony Kinvara
Och mina örhängen
VIKTIGT 🙂
Över det ett antal lager kläder på både överkropp och ben, som jag inte kan räkna till
Även ett par andra skor och ullstrumpor med plastpåsar över strumporna i skorna (för att inte bli blöt om fötterna), andra vantar, en tjock SEGER mössa med vindskydd i och överst min poncho från Paris Marathon 2017, och sen hoppade jag på bussen ut till starten i Hopkinton 42 km bort

 

 

Klev på ”Forrest Gump-bussen och for iväg kl. 07.15 ut mot Hopkinton
Efter EN OCH EN HALV TIMMAE på denna buss med denna helt plötsligt vilsna busschaufför insåg vi att han hade kört fel
Han backade och snurrade fram och tillbaka och klockan tickade på….
Till slut insåg vi att vi befann oss mitt på tävlingsbanan eftersom det kom atleter springandes och åkandes och starten hade alltså smällt av för dam-elit och även handikappade, och vi fick varken köra framåt eller bakåt med bussen…
Där stod vi!
Efter många om och men tog några killar i bussen tag i det hela och gick ut och fick besked av en polisman att om vi överhuvudtaget skulle hinna till start kl.10.25 så var snabbaste sättet att springa till starten härifrån
SPRINGA!???
När man sedan ska springa drygt 42 km i detta väder!?
Ja, det var nästan 4 km att lubba enligt polismannen och det var liksom bara att göra det
Det fanns varken tid att tjafsa eller låta det ta energi
Några valde dock att låta känslorna ta över och både grät och gapade och skrek och var förtvivlade
Men vi for iväg åt det håll polisen pekade, som 50 stycken från Döda poeters sällskap
Ja, för det var säkert så det såg ut när vi kom gå-joggandes i våra ponchos med huva, som pingviner i olika färger!
Dessutom alla med en påse i handen med tilltugg innan start och en del med tävlingsskor o torra strumpor och dylikt i…

Ja, ni som är löpare fattar att det inte är någon drömstart, och säkerligen Ni andra också
Dessutom ville jag inte bli svettig, eftersom risken att sedan börja frysa är större
Så jag gå-joggade och hade koll på klockan
Väl framme i Hopkinton vid startlinjen, eftersom vi kom BAKVÄGEN, så var klockan 09.30
Alla funktionärer såg ut som frågetecken och förstod inte var vi kom ifrån
Det gjorde vi knappt själva heller…
09.40 skulle jag enligt tidigare info lämna Athletes Village för att ta mej till min startfålla där min start gick 10.25!
Just där och då kl. 09.30 stod jag just vid min startfålla och tänkte att jag stannar här tills det är dags
Bad snällt att få kliva in i det området
Men ICKE det!
Jag var tvungen att ta mej ytterligare 1 km upp till Athletes Village för att registrera mej och göra en security control för att sedan ta mej tillbaka till starten via en annan väg
Jag gjorde som dom sa och jag hann bara till Athletes Village och vända!
Athletes Village var ett stort gräsfält med uppslagna partytält som framstod som en LERVÄLLING
Det var en enda stor sörja där folk halkade omkring!

 

 

Det ÖSREGNADE, BLÅSTE och var 3 grader varmt
Var glad i och för sej glad att jag slapp ”hänga” där och bara hann dit o vända
Klädde sedan av mej allt-eftersom, när jag joggandes begav mej mot startfållan IGEN
Behöll överdragsbyxor, vantar och poncho på så länge det bara gick
Mina torra skor och strumpor hade jag under ponchon
SEGER-mössan gav jag just till den där polis-konstapeln och sa: Take it, it´s a hat from Sweden” och så log jag stort och höll verkligen modet uppe, trots att det egentligen var ett helvete redan här
Vad polismannen svarade vet Ni redan…
Under alla dessa omständigheter har jag samtidigt pytsat i mej extra energi i form av en energibar och lite bröd som jag hade med mej och en del vatten
Gröten åt jag innan jag åkte från lägenheten


Väl inne i startfållan kl. 10.10 med 15 min till start så var det dags att byta skor och strumpor
Gled ur fållan igen och sprang in i en funktionärs-baja-maja där jag tog på mina torra skor, torra strumpor, torra vantar!
Trångt och bökigt, men utanför så ÖSREGNADE det och blåste
Så där inne var ändå bättre
Ponchon behöll jag på
Tömde blåsan en sista gång. Eftersom all onödig vätska i detta oväder skulle kyla, så ville jag även ha en super-tom urinblåsa
Jag är någorlunda störd av mitt yrke som IVA-syrra där jag jobbar med i huvudsak respiration och cirkulation, vätske- och nutritionsbalanser
Men också just därför uppmärksammade jag och förstod och räknade på det här med vätska och energi nästan hysteriskt dagen innan när jag låg instängd ensam på rummet istället för att hänga på mässan, som för mej tar våldsamt mycket mer energi än det ger, att flänga runt på…
Det går åt mycket mer energi att springa i såna här kalla förhållanden
Bara att hålla kroppen i 37 grader en sån här dag är ett projekt, alla inre organ som ska fungera, ett huvud som ska försöka hålla fokus
Att sedan springa ett Marathon samtidigt….
Tänk er att värma upp ett hus på vintern som samtidigt har en dörr öppen
Elräkningen blir skyhög!
Även vikten av att få i sej vätska eftersom det är lättare att slarva med vätska i kyla än i värme, vilket skulle leda till både salt, vätska och energibrist som resulterar i lågt blodsocker och där ditt mentala tillstånd garanterat kommer ”svaja”…
Och allt blir ännu mer ett helvete och Du blir ännu mer nerkyld än det Du ändå blir en sån här dag
Min tredje punkt: ATT PRIORITERA VÄTSKA OCH HÅLLA MIN EGEN ENERGI JAG HADE MED MEJ VARM
För sportdryck och vatten längs banan förstod jag skulle vara mer nollgradigt än varmt!

Så, där stod jag nu ÄNTLIGEN på startlinjen
Wave 2 Corral 1 start 10.25 och min dag hade väl inte fått den bästa starten
Dock höll min strategi hittills….
EN MINUT till start ljuder ur högtalarna från ett litet start-torn uppbyggt i en liten lands-håla vid namn Hopkinton
En kyrka på ena sidan vägen och lite hus på andra sidan och en väg som var smalare än halva bredden på start-rakan på Stockholm Marathon
Nästan lite brödrost-tävling-varning, men ändå så proffsigt och oerhört STORT!
För så här har det varit 122 gånger med detta år inräknat
Världens äldsta Marathon och där stod ”lilla jag” inkvalificerad på tid och mitt 10:e Marathon på mindre än 3 år
Kastade då av ponchon över kravall-staketet, stängde av min klocka eftersom jag alltid springer lopp utan klocka, tänkte på poliskonstapeln och vände huvet upp mot himlen, blev blank i ögonen o sa tyst för mej själv
”Nu gör vi det här mamma, vi kommer ro iland det”….
Ja, där stod jag TORR och VARM med TORRA SKOR och TORRA STRUMPOR och jag frös INTE och hade inte gjort på hela morgonen!
En gel UTAN koffein i varje hand i vanten, en liquid MED koffein i en ficka på insidan av tightsen, en Liquid med koffein i sportbehån, två liquid MED koffein på ryggen – en i varje ficka
Allt från ENERVIT
Något Flipbelt vill jag inte ha på lopp, och framförallt inte idag eftersom det troligtvis skulle bli blött och då innebära att energin skulle vara kall
Berömde just här mej själv, istället för att tänka på allt strul som faktiskt startade denna dag

PANG så var vi iväg!

Fortsättning följer!!!

By |2019-02-15T23:00:51+02:00april 22nd, 2018|Okategoriserade|2 Comments

NEW YORK – VÄTSKEKONTROLLERNAS MARATHON

Dom kom hela tiden!
Vätskekontrollerna alltså
Jag har aldrig sprungit ett lopp med så mycket vätskekontroller!
Det gjorde såklart att det inte blev så trångt att fånga en mugg i farten som det brukar vara
Positivt
Men vi backar lite…

De sex veckorna mellan Berlin och New York Marathon rasslade bara till
Jag hann som sagt med en intensiv jobb-period långt upp i norra Norge och en rejäl förkylning
Men även en del sprätta loss pass där jag intalade mej att det skulle bli en upplevelse att få springa världens största Marathon
Men helt enkelt var det inte att ladda om för drygt 4 mil betong under fötterna
Sex veckor är lite för kort tid för att vara helt på på hugget för att springa ytterligare ett Marathon
Men plötsligt var det dags att åka
Avresa från Arlanda på torsdagen och loppet gick av stapeln på söndagen

Nummerlappen hämtades på en gigantisk mässa

 

 

Det var inga direkta problem att vakna i tid tävlingsmorgonen
Tidsomställningen gjorde att jag var klarvaken kl 03.00!?
Spring Time Travel hade ett gäng som bodde på samma hotell och jag frågade deras ledare om de hade platser kvar på deras buss ut till starten ute på Staten Island
Det hade dom, vilket gjorde att jag sparade lite tid och slapp åka med NY Marathons bussar som avgick en bra bit från hotellet
TACKSAM för det <3
Jag hade bokat resan själv eftersom jag kvalat in på tid
Bussen gick 05.30 från hotellet och där satt jag med min gröt-låda och någon bar
För att äta frukost den tiden är i princip omöjligt för min del
Och dessutom för tidigt, eftersom min start var 09.50
Så påbylsad med ett antal lager med kläder bar det av
Dessa extra kläder lämnades åt de hemlösa vid starten eftersom jag valt att få en poncho efter mål
Därav slapp jag ”mecket” med att lämna in kläder och så även hämta ut dom
Väl framme vid startområdet var det säkerhetskontroller här och där innan jag slussades in i området där ingången till min startfålla var
Startgrupp 1 B
För att vara ett arrangemang med 50.000 löpare måste jag säga att det gick oerhört smidigt och just i startområdet upplevde jag det rätt lugnt
Det var stora tält uppställda där vi löpare kunde hänga de timmar som var kvar till start
Slog mej ner i ett tält och åt min gröt och gjorde så lite som möjligt
Det var mycket svenska röster överallt, men ingen jag kände
Plötsligt kom en man som är ledare för en löpargrupp i Stockholm gående i tältet
Kände igen honom från ett pass jag sprang med dom i våras
Vinkade lite och han kom och satte sej
Han är en rutinerad löpare och har sprungit en del marathon och dessutom var han både lugn och väldigt ödmjuk
Det var rätt skönt att prata lite med någon med dessa egenskaper och även som sprungit detta lopp tidigare
Vi satt där och slog ihjäl några timmar innan start
Frågade vad han tyckte om banan och han svarade lite försynt att det är ju betong, men är du framfota-löpare så har det inte så stor betydelse och sedan är det lite småjäkliga backar inne på Manhattan på slutet
Jo, det kan jag sådär i efterhand hålla med om
Det var backar och jag är innerligt tacksam att du höll igen lite med hur kuperat det var 🙂
Tack för en lugnande pratstund

Sedan var det dags att bege sej mot våran startfålla
Vi stod i samma och vi sa hej då och lycka till åt varandra
Plötsligt var det liksom dags och ett lämmeltåg fick traska upp mot Verrazano Bridge
Frank Sinatras ”New York New York” spelades i en magisk soluppgång och ca 10 grader varmt
En magisk morgon!
Starten gick och ingenting hände
Vet inte hur många minuter det tog innan jag kunde ta mina första löpsteg
Väl uppe på bron insåg jag vad jag faktiskt fick vara med om….
Det började med uppför i några kilometer på denna bro, innan det äntligen gick nerför innan vi kom ner och sprang in i Brooklyn
Blåste gjorde det också
Rätt ordentligt hela loppet
På själva bron kunde jag inte låta bli att titta mej omkring
Hystersikt mycket löpare som sprang, som stannade och fotade!?, fotografer och tv-team och ALLT!
Mäktigt så det förslår
Precis på toppen av bron sprang jag förbi en tjej som bar en t-shirt med texten ”Fuck cancer! I run for my mother who is in heaven…..”
Redan där ryste jag och fick en flash-back till min egen mors sjukdomstid och loppet jag gjorde för henne 2014….
Jag la en hand på tjejens axel, tittade på henne när jag passerade och sa ”Me to……”
Fick ”Go Sweden-girl, go, go, go, go, you are my hero!” till svar….
Jag kan erkänna att jag svalde några gånger extra där
Gjorde tummen upp och sprang vidare
Det stod SWEDEN på min rygg

 

 

Sen var det dags att börja komma in i loppet!
Möttes av ett folkhav när vi kom ner från bron och sprang in i Brooklyn där ALLA skrek ”Welcome to Brooklyn”
Det var galet mycket människor med skyltar och musik och dans
H E L A T I D E N Ö V E R A L L T genom hela Brooklyn!
Dessutom kom vätskekontrollerna H E L A T I D E N
En raksträcka på NIO KILOMETER tog oss genom Brooklyn
Var dessa 9 kilometrar tog vägen vet jag då rakt inte, för vips så var jag i Queens
Där lyckades New York Marathon fånga mej på en av sina filmsnuttar
A queen in queen liksom 😉
Ni ser mej i början
Svartklädd med vit skärm och en vit tofs

 

The energy in Queens is electric! Go runners, go!

Slået op af TCS New York City Marathon i Søndag den 6. november 2016

 

Sedan sprang vi över Queensboro Bridge som tog oss över till Manhattan
Väl uppe på bron var det tack och lov rätt tyst och endast ett smatter av löparskor hördes
Sedan kom det alla pratar om
När det var några hundra meter kvar att springa uppe på bron så såg man ner på Manhattan och inte minst så HÖRDE man den där ljudvallen alla pratar om
Vi gjorde en tvär u-sväng och sprang in på just Manhattan
Det som där mötte mej kan inte beskrivas
Det måste upplevas!
Att plötsligt känna sej hysteriskt pigg och känna att man fullkomligt flyger fram trots att man sprungit ca 26 km var en egendomlig känsla
Inte för att jag hade hunnit börja bli sliten, men att plötsligt känna att man flyger fram de vanligtvis tyngsta kilometrarna mentalt  i min värld på ett marathon var rätt häftigt
Jag sprang och log genom hela denna sträcka 🙂
Vinkade åt dom som vinkade och såg jag svenska flaggor skrek jag Sweden och försökte vika ner huvudet så att dom såg min svenska flagga på min skärm
Otroligt så mycket energi detta gav
Dessutom visste jag att min egen heja-klack skulle stå någonstans runt 28 km
Plötsligt såg jag en svensk flagga och min pappa med kameran i högsta hugg
Blev ännu gladare och sprang ut och gjorde ”high five” och vinkade
Tog även en extra Enervit Liquid av dom i farten
Mest som reserv eftersom jag hade 3 stycken med mej från start
Två hade jag redan svept i mej
Men jag bjöd på mej själv och fick dubbelt tillbaka

 

 

 

Denna första sväng på Manhattan bara försvann och jag funderade lite på när i all världen det skulle bli lite lugn o ro så jag kunde försöka fokusera på det jag skulle göra
Men några lugnare partier kom aldrig och vips så passerade jag 32 km och sedan bar det av uppför och en kvinna som satt på vägräcket skrek allt hon hade: ”Welcome to Bronx!!!!”
Sedan passerade vi genom Harlem innan publiken skrek ”Welcome back to Manhattan!”
Matade på och kände att jag minsann började bli lite sliten
Vid ca 34 km kom första ”dippen” som faktiskt aldrig riktigt släppte
Tog extra Enervit och var tacksam att jag hade fått en extra av min heja-klack
Drack vatten och sportdryck, men jag var riktigt trött när jag passerade 35 km
Där stod även min heja-klack igen och där bjöd jag minsann inte på några leenden
Försökte fokusera på att slappna av, hålla fart och heja på mej själv
Kastade även där av mej mina vantar som jag älskar att springa med

 

 

Där var det även en del backar som jag upplevde både långa och sega
Dom tog liksom aldrig slut…..
Det var folk överallt och full show åt alla håll och kanter
När skylten 40 km dök upp var det dags att börja förstå att Central Park faktiskt dök upp
Där hade jag joggat dagarna innan loppet och förstod att målet nu var rätt nära
Jag försökte njuta av alla hejarop och alla människor som gav allt för att ge oss en härlig resa sista kilometrarna
Plötsligt kom en högersväng och målrakan var ett faktum
Jag var trött och benen var stumma
Log ändå och njöt av att ännu en gång få gå i mål på ett marathon
Denna gången världens största!

 

 

Det blev mitt 5:e marathon i hela mitt liv och tiden blev 3 h 15 min 18 sek
Min sämsta marathontid av de fem jag nu sprungit blev just denna
Men 3 h 15 min känns rätt okey när jag sprang och hade show samt att jag sprang Berlin 6 veckor innan på 3 h 10 min
Dessutom med en skadad fot en hel sommar
Kom på plats 13 i min åldersgrupp 45-49 av 2800 st
Totalt blev jag 216 av damerna
Jag var både glad och nöjd och tacksam över resultatet samt att jag fått springa detta lopp
Och mannen jag pratade med innan då?
Han trillade in i mål på 2h 57 min
53 år gammal
Respekt!

 

 

Och jag njöt av restaurangbesöket senare på kvällen
TACK alla som varit med mej på min resa fram till nu
Nu har en ny just börjat!

 

 

 

 

 

By |2019-02-15T23:00:51+02:00december 11th, 2016|Okategoriserade|1 kommentar

EN MENTAL TRYGGHET

Förlåt alla som läser min blogg!
Det har varit några intensiva månader efter Berlin Marathon
Men NU kommer fortsättningen och vi backar lite i tiden 🙂

Efter Berlin Marathon sista helgen i september var det endast 6 veckor till New York Marathon skulle gå av stapeln
Bara 6 veckor
Det är lite för lite för att kroppen skall kunna göra sitt yttersta
Men så var det, och så fick det bli
Jag hade lyckats kvala in på tid och var en av dom glada, som lyckades knipa en startplats
Bara det var stort för mej
Därför var den där meningen jag nämnde i slutet på förra inlägget så oerhört betydelsefull
För visst hade jag brottats med mej själv och mina tankar en hel sommar
Man springer inte bara ett Marathon efter att ha haft en inflammerad plantarsena i 12 veckor
Men det gjorde jag
Och sex veckor efter Berlin skulle jag göra det igen
Men jag jobbade med en mening….

”Kan man åka ett 6 mil långt Engelbrektslopp och klämma sig in på en 4:e plats i tävlingsklassen och det riktiga Vasaloppet en månad senare på strax över 6 timmar med enbart tio mil skidträning och VÄLJA att tro på och luta sig mot sin löpträning…
Då borde det gå att göra tvärtom, om jag byter ut skidorna mot en cykel
Här ett foto efter Engelbrektsloppet 2015

 

10257083_10153124028512059_4021696137747655331_n

 

Jag bestämde mej för att det skulle gå
Jag bestämde mej så mycket så det blev sant
Varje morgon när jag vaknade såg jag meningen klart och tydligt
Varje kväll somnade jag med den på näthinnan
Tydligt och klart

När det gjorde som mest ont i foten och jag knappt kunde stödja på den i mitten av augusti
Då såg jag meningen framför mej
Tog ut min racer och gav mej ut och cyklade i 12 mil istället
Jag cyklade, cyklade och CYKLADE!
Den här meningen blev verklighet i mitt huvud och när jag väl stod på startlinjen på Berlin Marathon kände jag mej väldigt trygg i min egen bubbla
Trygg med mej själv
Trygg med min kropp
Fokuserade på mina starka cykelben och min starka pump istället för alla löp-pass jag inte kunnat göra
Sedan visste jag såklart inte om foten skulle knorra efter 27 km
Men varför lägga energi på det, när jag kände mej trygg i det andra
Det var ändå inget jag kunde påverka
Under tolv veckor hade jag jobbat mer med mitt huvud än att springa långpass, hålla tröskeltider, springa snabbdistans och räkna löpmil
Jag trodde på mej själv, trots att jag VISSTE att jag enbart hade fått till 11 löpppass på 12 viktiga veckor inför Berlin marathon
Det gick vägen och jag inser att jag har kapacitet att springa fortare om jag bara får vara skadefri
Vilket jag långt ifrån varit sedan min stressfraktur i blygdbenet 2013
Detta om detta och självklart har det varit tufft eftersom Berlin var mitt A-mål detta år
Det blev ju inte riktigt så, även om jag ändå lyckades få till det någorlunda i slutändan 🙂
Tiden blev ju ändå 3 h 10 min

Efter Berlin bar det direkt av till Hammerfest för intensiv-jobb i 2 1/2 vecka

 

14484911_10154603283637059_272197260024986081_n

 

14680721_10154621210842059_868663345975165477_n

 

Hann med en rejäl förkylning där uppe men fick även till lite fin post-Marathon-löpning i fjällen och på fantastiska vägar med ishavet som utsikt

 

dsc_1333

 

När jag väl kom hem så var det bara 4 veckor kvar till New York Marathon
Tränade på lite lätt hårt innan jag de två sista veckorna släppte upp igen
Alla pass utan klocka
Lyssnade enbart på kroppen och sprang på känsla
Skulle det ens finnas något att släppa upp på ytterligare ett Marathon?
ALLA säger att man tydligen enbart ska springa och insupa atmosfären och njuta på New York Marathon
Så jag bestämde mej för det och tänkte inte så mycket på varken tider eller prestation
Det visade sig att det skulle gå alldeles utmärkt 🙂

En utförlig rapport om mitt lopp i New York Marathon kommer inom kort!

 

14691997_10154634546662059_8591174301070489585_o

By |2019-02-15T23:00:51+02:00november 24th, 2016|Okategoriserade|2 Comments

42 KÄNSLOSAMMA PLATTA VÄLSOPADE KM ASFALT I BERLIN

Som sagt, klockan ringde 05.50 och jag studsade upp!
Gjorde mina yoga-övningar, tog en kopp kaffe och gick ut och tog lite luft i 10 min
Sedan rätt in i frukost-matsalen och gjorde lite gröt på mina medhavda havregryn
Drack mer kaffe, bytte om och sedan traskade jag mot starten 07.30
Det var ett lämmeltåg dit och hysteriskt mycket folk

 

dsc_3388

 

Valde att gå in i startområdet rätt omgående eftersom det var en bit att gå fram till mitt block som var i andra änden
Sa hej då och sa att jag sköter mitt energi-intaget själv
Speciellt idag
Hade min lilla flaska vatten i fickan på ryggen som vanligt och som jag kastar efter 5 km och 3 Enervit Liqiud med koffein
Lullade runt därinne i ett gigantiskt startområde och var i min egna bubbla, nu ca en timme kvar till start
Det var lite småkyligt på morronkvisten, runt 8-10 grader och jag kände att jag blev lite kall
Trots att jag hade en överdragsjacka som jag sedan kastade i starten
Väl framme vid mitt startblock D, tog jag på mej ett plastöverdrag över min jacka som fanns tillgängligt för alla
Småfrös lite och joggade lite fram och tillbaka i Tiergarten
Åt en bar och drack lite vatten
Trettio min innan start gled jag in i startfållan och väl där så var vi ett gäng makrillar i burk!
Omöjligt att värma upp!
Man stod där man stod
Kollade var jag hade 3.15-ballongerna bara för att…
Såg även att 3.00-ballongerna stod mycket längre fram
Skönt eftersom mitt mål var att komma i mål smärtfritt och tiden fick bli som den blir
”Spänna bågen får Du göra ett annat lopp Åsa, kom ihåg det” sa jag till mej själv
Min tanke var att ha 3.15-ballongerna framför mej, eftersom jag inte hade en aning om var jag hade kroppen
Visste heller inte riktigt hur fot och kropp skulle reagera när jag passerat 30 km
Endast 2 långpass på hela sommaren liksom
Men en betydelsefull människa sa till mej innan jag åkte:
”Det är då Du plockar fram Din styrka Åsa”
Tänkte lite på det

Det var mäktigt att stå där med 40.000 löpare på startlinjen
Oerhört mäktigt
Och som alltid precis innan startskottet smäller av så blir det väldigt stämningsfullt
Blir nästan tårögd faktiskt…varje gång
Det spelar ingen roll om det är ett Marathon eller ett Vasalopp
Det är likadant varje gång, varje gång
Det kokar liksom
Sedan närmade det sej
1 minut till start
Det räknades ner och PANG så var loppet igång!
Trångt i starten var bara förnamnet och det tog några minuter innan jag kom fram till startlinjen
Rullade igång benen och la mej i en fart som kändes behaglig
Hade 3.15-flaggorna en bit lite snett framför mej och jag kom rätt snart ifatt dom och sprang ifrån dom
Passerade första 5 km och såg att digitala klockan efter vägen stod på 23 någonting och hann tänka att det är minus några minuter
Eftersom jag hade några minuter fram till startlinjen
Drack min lilla medhavda flaska vatten jag hade på ryggen och var tacksam att jag hade med den
Det är TRÅNGT på första vätskekontrollen och jag tycker det är skönt att komma in i loppet första milen utan att fokusera på att fånga en mugg
Försökte även sänka farten lite vilket tydligen inte gick eftersom jag klockade milen på exakt samma km-tid
Så där låg jag och tuffade på…

 

dsc_3434

 

Tog en mugg vatten vid 10 km och tyckte att farten kändes behaglig
Passerade milen på 43.29
Såg en del svenska-flaggan linnen och fick lite energi när någon skrek ”Go Sweden” när dom passerade mej
Det stod SWEDEN på min rygg, mest för att få just energi…
Vid 15 km stod klockan på 1.07 någonting och tänkte bara:
”Jaja, minus några minuter, det här rullar ju på”
Först DÄR reflekterade jag över att foten fortfarande var tyst och jag tuffade på
Drack vätska vid VARJE kontroll och gick mest på sportdryck från 12 km
En eloge till deras sportdryck som var både laktos-och glutenfri, men smakade dock urk!
Vid 18 km tog jag min första Enervit liquid av 3 medhavda
Fipplade lite och råkade tappa en liquid när jag drog upp den ur fickan
Attans då!
Insåg att jag plötsligt bara hade en kvar, men visste att de hade gel vid en kontroll vid 27,5 km
Tog vatten vid 20 km och mådde fint
Kickade till rätt omgående på min första liquid och plötsligt var jag framme vid halva sträckan
Där stod klockan på 1.34 och jag log för mej själv eftersom jag förstod att jag höll högre fart än måltiden på Stockholm Halvmarathon 2 veckor tidigare…
Märkligt hann jag tänka…
Jag passerade halva sträckan på 1.32.17 såg jag efteråt
Jag kände mej så fräsch, men skulle det här hålla hela vägen?

Ett Marathon är nyckfullt
Man vet aldrig….speciellt när man varit skadad
Visade ändå att jag hade kontroll och inte hade ont vid halvtid 21095 m…

 

dsc_3444

 

Nånstans vid 23 km fick jag jobba på lite för att hålla igång benen och jobbade lite mer med att vara här och nu
Ofta är det just mellan 22-29 km jag tycker det är som tyngst
Det är någon form av gränsland
Precis passerat halva sträckan, men ändå en bit kvar till 30 km
Gel-kontrollen vid 27,5 km kom ändå rätt fort och fångade 2 gel i farten och tryckte i mej en direkt och sedan 2 muggar vatten vid 30 km
ÄNTLIGEN passerade jag 30 km
Nu är det bara milspåret hemma i min skog plus dit och hem kvar!
”Det är ju en lätt morronjogg Åsa, håll i nu”!
Det var ju nu jag skulle plocka fram styrkan 🙂
Tog sportdryck och trummade på med den inspirerande publiken på båda sidor av gatan
Det.Var.Folk.Efter.Hela.Banan!!!
Hann också tänka en tanke på om 3.15-flaggorna skulle komma ifatt mej…?
Vart tog dom vägen liksom!?
35 km kom rätt fort och jag såg till att verkligen få i mej sportdrycken även vid den kontrollen
Kände av höger fot lite lätt, men slog bort det och bestämde att det GÖR ONT sista 7 km på ett marathon
Här passerar jag 37 km och min heja-klack stod mitt ute i vägen och hejade tydligen högt
Jag varken såg eller hörde…

 

dsc_3466

 

Strax efter tog jag min sista gel och minns inte så mycket förrän jag passerade 40 km och såg att klockan stod på 3.01 nånting
Vilket alltså var 2.59
Sprang om en hel del och njöt som bara den
För det är ofta dessa sista kilometrar det smäller till med kramp och folk tvärstannar och går
Man vet aldrig om det kommer eller när det kommer

Sen kom äntligen vänstersvängen in mot Brandenburger Tor!
Ett helt magiskt ögonblick!!!
Ur högtalarna dånade Flashdance refräng  ”What a feeling” om och om igen
Då brast det fullständigt
Tårarna sprutade och jag såg Brandenburger Tor närma sej….
Hulkandes sprang jag med tårarna rinnande
Jag rös
Jag kände
Jag grät
Gjorde high five med ALLA som räckte ut handen
Gjorde segertecken åt ALLT

 

0047

 

Tänkte om och om igen att ”Jag gjorde det”!!!
Brydde mej varken om att jag blev omsprungen eller att jag förlorade sekunder sista kilometern

JAG NJÖT FULLT UT OCH GRÄT HEJDLÖST!

Passerade mållinjen, sträckte upp händerna och vände upp huvudet mot himlen och skakade i hela kroppen
Tänkte ”Tack mamma, min marathon-mamma! Du var med mej och vi gjorde det” <3

 

0040

 

Sen blev det svart ett tag
Inte av trötthet, men en känslostorm som grep tag i mej utan dess like
Fick medaljen och gled genom målområdet i ett töcken av lycka
Medalj ETT av SEX stjärnor

 

_20160928_143406

 

Missade den alkoholfria Erdinger som jag längtat efter sedan tidig morgon
Missade att lämna chipet, vilket jag fick gå tillbaka med
Missade att trycka av min egna klocka, som jag förvisso inte tittade på en enda gång
Den satt enbart där för det mentala
TOTAL LYCKA!!!

 

dsc_1225

 

Denna sommar!
Denna skadade fot!
11 löp-pass på 12 veckor
Endast ett fartpass som jag fick avbryta och 2 långpass med fotsmärta
Men en herrans massa cykling och simning istället
I mål på 3 h 10 min 7 s och ett snitt på 4.30/km
Placering 155 av ca 12000 damer och i W45 placering 13 av 1619 damer
Detta är 1 min 45 s från mitt PB på Marathon
Tror Ni jag kan låta bli att tänka på hur det gått om jag fått vara skadefri?
Näe, men jag kommer spänna bågen vid tillfälle
För det gjorde jag definitivt inte detta lopp!
Jag ”sejfade” rejält för att jag inte alls visste var jag stod

I sinom tid fick jag äntligen den där efterlängtade ölen
Eller det blev nog två…om jag minns rätt!

TACK till Er några få som varit med mej denna sommar!
Ni vet själva vilka Ni är
Och ett speciellt tack till Access Rehab

 

dsc_1235

 

Och den där meningen då?

Den kommer i nästa inlägg…..

 

 

 

By |2019-02-15T23:00:51+02:00oktober 2nd, 2016|Okategoriserade|4 Comments

AND THEN WE TAKE BERLIN

Jag har etsat fast en mening på min näthinna under dessa fotstruliga månader
Jag har vaknat med den och jag har somnat med den….

Egentligen bestämde jag mej på kvällen samma dag som jag kom i mål på Stockholm halvmarathon
I mål på en hyfsat bra tid med en smärtfri fot
Där och då bestämde jag mej för att jag skulle åka till Berlin och springa den 25 september
Efter en osäker sommar valde jag nu, 2 veckor innan loppet, att tro på att det skulle fungera
Berlin Marathon lyckades jag kvala in till på tid förra året
I början av december 2015 fick jag det positiva beskedet
Rätt omgående bestämde jag mej för att just detta lopp skulle bli det jag skulle lägga mest fokus på 2016
Det blev inte riktigt så…

Ni som följt med här, vet hur min sommar och de sista 3 månaderna varit rent löpmässigt
Ren katastrof med en inflammerad plantar-sena från hålfoten och bak
Därför, enbart därför, valde jag att styra om mitt mål angående Berlin till:
”Att kunna springa smärtfritt ändå in i mål”
Jag visste att foten höll i dryga 21 km, men skulle den hålla i 42 km?
Sista 2 veckorna försökte jag väl ”släppa upp” någon form av löp-form
Efter att knappt ha sprungit nåt på en hel sommar!?
Ja, fundera på den…
Men sent torsdag kväll var jag färdigpackad

 

dsc_1132-2

 

Ja, så fick det bli och vi anlände Berlin fredag förmiddag
Bodde fint vid Potsdamer Platz och hade nära till både mässan och startområdet
Kände mej hemma direkt!

 

dsc_1174

 

Lägger man ihop all gång blir det ändå en hel del promenader hit och dit dagarna innan
Nummerlapp ska hämtas, vägen till starten ska checkas av, var går man in till mitt startblock och ut efteråt….?
Det var nämligen 40.000 löpare till som skulle till start samma morgon
Det måste upplevas för att förstå hur stort Berlin Marathon verkligen är

GALET MYCKET LÖPARE OCH EN STÄMNING UTAN DESS LIKE!

Det gick väldigt smidigt att få ut nummerlappen på mässan

 

dsc_1165

 

Blev även märkt med ett fint armband som mer liknar en incheckning på något ”All inclusive”
Men riktigt så behagligt är det inte att springa Marathon kan jag hälsa Er
Speciellt inte om man knappt har kunnat springa

 

14355525_10154572082882059_2804426585546355489_n

 

Lämnade mässan så fort det bara gick för att få lite lugn och ro
Strosade runt och var i min egen värld
Fokuserade på att få i mej det jag skulle i matväg fram till lördag kväll
Sedan är det för sent att lagra för min del
Det blev en del besök på Vapiano
Mest för att dom har glutenfritt och laktosfritt, samt att det är enkelt att specialbeställa det jag kan och vill äta
Ulcerös Colit är lurigt att leva med och magen reagerar lurigt på viss föda
Därför är jag ytterst noga med vad jag äter och ännu mer veckorna innan ett långt lopp
En strulig mage förstörde Stockholm Marathon i år
Nu tyckte jag det räckte med en strulig fot!
Ett UC-skov är inget man vill dra igång, för då är det medicin som gäller
Förberedde sedan det jag skulle ha på mej och med mej

 

14446141_10154576496977059_252691715701612748_n

 

Redan hemma tog jag beslutet att INTE springa i mina HOKA Clifton, som blivit min livlina denna sommar
Nej, jag valde mina väl insprungna Saucony Mirage som jag fick en bra känsla i dagarna innan jag åkte
Snäppet över Kinvara i stötdämpning och väldigt mycket under HOKA
Men jag valde att lyssna på känslan och tänkte att får jag ont så kommer det oavsett skor, när det är dryga 4 mil som ska springas
Men när jag väl skulle sätta på chipet på skon kvällen innan, kom den där osäkerheten över mej
Tyckte jag hade mer ont i foten nu än på länge, efter allt promenerande
Påminde mej dock om att jag ju redan hemma hade bestämt mej
”Så vad håller du på med nu Åsa?”
Hade nämligen båda paren med mej…
Och några till

 

dsc_1138

 

Men jag höll fast vid det jag bestämt mej för och det blev Saucony Mirage och SEGER löparstrumpor
Valde bort långa kompression eftersom dessa inte heller gav mej någon bra känsla sista veckan
Men självklart SEGER runt fossingarna!

 

dsc_1236

 

Så varför Sauconys gamla modeller
Jo, för helt ärligt så är jag en av dom få som inte trivs i deras nya skor med EVERUN
Eller finns det ens någon som inte trivs i dom?
Vet inte vad det är, men i detta fall så var dom bättre förr 🙂
Sedan blev det inte många knop gjorda mer än att jag fiffilurade runt i hotellrummet
Allt var framlagt och väckarklockan ställd
Dubbelkollade att jag ställt min klocka
Försova sej är dumt att göra
Starten gick 09.15 och jag skulle starta i första vågen
Stängde sedan av ljudet på tv:n, för nu ville jag ha mina 9 timmars sömn

Slog igen mina blå och så såg jag den igen
Den där meningen på näthinnan…..

Klockan blev 05.50 och alarmet ringde!
Dags att skriva om LOPPET!

By |2019-02-15T23:00:51+02:00oktober 1st, 2016|Okategoriserade|0 kommentarer

FRÅN ACCESS TILL SUCCESS – VILKEN SEGER!

För att förstå detta fullt ut bör man nog läsa det förra blogginlägget
När man varit skadad i en fot i 12 veckor så kan jag lova Er att man inte har en aning om var man har löparkroppen
Jag visste att jag hade alternativ-tränat och försökt bibehålla löp-formen
Men hur långt räcker det?
Fredagen innan Stockholm Halvmarathon trillade jag in hemma efter jobbet och hittade ett paket från SEGER EUROPE i posten
Alltså jag blir så glad när människor överraskar mej
För kolla!

 

_20160909_161041

 

Massa mössor, strumpor och pannband i glada färger
Till saken hör att jag samlar på mössor
Och solnedgångar…
Blev så himla GLAD!
TACK TACK TACK

Den känslan tog jag med mej när jag på lördag förmiddag satte mej på tåget mot Stockholm
Valde att åka upp helt ensam och ställa mej på startlinjen
FÅ var dom som visste att jag skulle springa
Känslorna i kroppen var minst sagt svajiga
Men jag vet att när saker och ting kommer till kritan så besitter jag en enorm förmåga att göra det jag ska
Och ingenting annat
Efter sommarens 12 struliga veckor så kan jag ärligt säga att jag hade problem och nästan var rädd för att starta
Men jag ville
Vilket var det viktigaste
Mitt senaste lopp var Stockholm Marathon som jag tvingades bryta
Det är ingen bra känsla att ha i kroppen inför höstens lopp
Jag behövde komma i mål och jag behövde se om foten klarade av 21 km asfalt på tävling
Annars är inte 42 km ens att tänka på
Väl framme hämtade jag ut min nummerlapp och lämnade sedan Kungsträdgården så fort jag kunde
Gled ner till Strandvägen där jag satte mej i skuggan och fick i mej lite energi
Därefter in på Radissons toalett för att byta om till löparkläder och fippla på mej nummerlapp och chip

 

_20160910_124653

 

Nummer 141 och seedad i elit-ledet
Kan väl inte tycka att det kändes som jag hörde hemma där i just detta lopp
Men där stod jag och joggade runt lite fram och tillbaka
När man varit skadad och haft ont och fortfarande känner av skadan lite
Då är man rädd
Rädd att ta dom första löpstegen på alla pass
Så även på uppvärmningen denna dag
Men foten var tyst och det gjorde mej lugn

Det enda målet jag hade med detta lopp var att kunna springa smärtfritt hela vägen ända in i mål
30 sekunder till start och jag letade efter 1.30-ballongerna
Ville definitivt ha dessa flaggor framför mej
Risken att dras med i nån fart man inte är tränad för är rätt stor där framme
Speciellt idag
Så jag backade tillbaka så mycket det gick
Såg 1.20-ballongerna segla iväg och och tänkte verkligen
”Bromsa Åsa, bromsa….”
Det gjorde jag och la mej i en fart som jag upplevde som bekväm
Tyckte att jag sprang och verkligen höll igen
Ändå kom inte 1.30 ballongerna upp jämsides förrän efter ca 3-4 km
Låg med där ett tag, men valde att släppa dom
Mest för att jag inte visste hur mycket jag hade att gå på
Såg dom sakta segla iväg och reflekterade över att det kändes bra
I både fot och kropp
Passerade 5 km på 23 höga och tänkte att det inte kunde stämma
Vilket det heller inte gjorde
Det gick ju fortare…
Valde att inte titta på min egen klocka utan tuffade vidare och påminde mej om att
”Målet är ju att enbart kunna springa smärtfritt i 21 km”
Drack vatten på första kontrollen och började sedan passera en hel del tjejer
Tuffade på och strax innan 10 km kom Joel från Köping och sprang om
Han hejade, men jag valde att inte svara
Ville liksom ”vara i mej själv”
Sportdryck vid 10 km och då stod klockan på 45.34?
Nåt fel var det nog allt på tidtagningen fram dit…för det gick nämligen fortare
Struntade fortsatt i att titta på min egna klocka och fokuserade på höger vänster höger vänster

Det var varmt och reflekterade snabbt att det gäller att få i sej ordentligt med vätska
Och jag var innerligt tacksam att jag sprang med skärm
Jag närmade mej startområdet och just i slutat av Norr Mälarstrand vid 11 km kändes det plötsligt lite tungt
Bestämde mej snabbt för att det handlar om att jag behöver få i mej mer vätska
För foten var det då inget fel på
Den sprang utan att knorra och jag kunde ändå med att le lite snabbt inom mej
Dock ville inte det tunga ge sig och vid 12 km slängde jag ett öga på min egna klocka
Såg att den stod på 53 låga och tänkte snabbt att det kändes konstigt….vad struligt det känns med tiden
Det är nåt som definitivt inte stämmer här
Valde att stanna till snabbt strax efter 12 km och drack 2 muggar sportdryck och en halv vatten
Kände lite glädje när vi sprang in i Gamla stan en snabbis och fick en flash back till Rom Marathon i april
Ett kuperat GATSTENS-MARATHON som jag gjorde på 3.13
Här var det minsann bara några meter med dessa kullar
TACK!

 

0018

 

Intalade mej att jag ÄR pigg och foten är ju fortsatt tyst
Kunde efter det flyta ut lite på Söder Mälarstrand och fick en liten kick när jag passerade 15 km och såg att digitala klockan efter banan visade ”bara” 1.06…?
Tankarna snurrade…
Fortsatte upp mot söder och det var ju nu Tantolunden skulle komma
Bryr mej inte så mycket om backar eftersom jag är lite kär i uppför
Desto mer nu efter att en för mej okänd man klev ut i vägen strax innan 17 km och skriker
”BRA TJEJEN, DU SER STARK UT OCH ÄR DAM 37”!!!
Va, hann jag tänka…!???
Bestämde mej för att han hade rätt, även om det kändes konstigt
STORT TACK, Du gav mej energi!

Slet åt mej en sportdryck vid 17 och försökte slappna av och mata på
Sen började den lilla stigningen, och visst känns det att det går uppför
Speciellt när man sprungit fortare och längre än jag gjort på 12 veckor
Slog bort dom tankarna och påminde mej om att ”det här är min grej, jag gillar uppför”
Strax efter 19 km började utförssträckan och vid 20 tog jag ytterligare vatten
Det VAR VARMT denna dag
Vid 20 km hann jag registrera 1.31 nånting och jag bjöd på ett leende och speakern skriker:
”Och här kommer Åsa Bäck med ett leende”
Matade sedan på ändå in till mål och tror jag plockade någon tjej sista kilometern

Väl på upploppet såg jag målet och klockan som stod på 1,34….
Hann tänka men….va?
Oj?
Drog ett leende större än hela min mun
Sträckte armarna mot himlen, kände att jag rös och lät tårarna komma
Foten höll och jag kunde springa hela vägen
Det var mycket känslor där….
Nu är det inte nån hysteriskt snabb tid, men med 11 löp-pass på 12 veckor är jag himlans nöjd
Klev över mållinjen och möttes av en kram av Anders Szalkai som med ett stort leende säger:
”Du är tillbaka Åsa! Starkt! Kul!”
Jag log och kramade tillbaka

Ja, det här loppet känns som en SEGER!
Foten höll och jag kunde springa hela vägen
Delvis höll jag igen på farten av rädsla för smärta
Men.Jag.Gjorde.Det.
Gled genom målområdet med det största leendet och hämtade ut mina kläder och värdesaker
Gick in i det ”gemensamma omklädningsrummet Kungsträdgården” och fick på mej torra kläder
Skrev ett mail till en betydelsefull människa i ren och skär glädje och låg där och njöt för mej själv en stund
Innan jag hoppade på tåget hem till Köping
Tid 1.34.19 och placering 37 av några tusen damer och 4:a i min ålders-kategori 45-50 med 12 veckors fotstrul
Absolut inte vad jag trodde
Men det viktigaste: ”Jag kunde springa med en smärtfri fot”!
Med den ryggsäcken jag har så är jag MER ÄN NÖJD!
Till och med så nöjd så medaljen kvalade in till min sänglampa
Konkurrensen till min sänglampa är tuff och där hänger endast medaljer som har ett speciellt värde
Det behöver inte vara en bra tid eller placering
Det handlar om helt andra saker…

 

dsc_1077

 

Just människors ryggsäckar vet man inte så mycket om
Därför ska man vara försiktig med att ha åsikter om än det ena och än det andra
Innan man vet <3

Mitt varmaste TACK till alla som hejade och skrek mitt namn!
Jag hörde Er, även om jag inte visade det
Nu hoppas jag innerligt att foten håller sig lugn och fortsätter åt det friska hållet!

 

14311415_10154533640217059_268237899507081832_o

By |2019-02-15T23:00:51+02:00september 14th, 2016|Okategoriserade|0 kommentarer

EN STRULIG FOT OCH KÄRLEKEN TILL ATT SPRINGA

Ja, ack så fel jag hade
Väl hemma från Rhodos i mitten på juni skulle det bli springa av igen
Visserligen var jag sliten efter en studsig jobbig hemresa som tog 4 dagar
Kändes nästan som jag behövde semester efter semestern när jag väl landade hemma i lyan
Men då skulle löpningen dra igång på riktigt igen och inplanerade jobb väntade
Var sugen på att få springa både fort och långt och kort och sakta
Täckte jag in allt där tro…
Men i alla fall
Nu kommer resten av inlägget att handla om 12 veckors fotstrul och en mental krasch

Efter att ha samlat ihop lite saknade sovtimmar efter resan, så satte jag igång
Fick väl ungefär en veckas sammanhängande löpning innan jag plötsligt under ett pass kände något märkligt i höger fot
Där och då kunde jag enkelt lokalisera det
Kom hem och kläckte ur mej att det gör ont på EN punkt längst bak i hälen
Precis där hälkudden tar slut och övergår till just häl längst bak
Kan inte beskriva det bättre
Alltså inte hälsenan eller hälknölen
Nej, exakt just längst ut under hälen på Calcaneus
Det hör inte till vanligheterna att jag klagar på att jag har ont
Alltså förstod nog min omgivning just där och då att jag hade ”ett ont” som inte skulle vara där
Inte mer med det
Sprang på och kände av det i början av passen, men sedan försvann det mer och mer när jag väl blev varm
Så höll det på ytterligare några dagar…..
Tills en morgon när jag vaknade och knappt kunde sätta i hälen mot golvet för att bara gå
En vidrig ömhet, dock utan varken svullnad eller någon annan färg än just hudfärg
Fick liksom parera över på insidan eller utsidan, eftersom det kändes ”för kort” att gå normalt på foten
Himla märklig känsla sådär på morronkvisten
Men ju längre dagen gick så försvann det och jag kunde sticka ut i löparskorna
Den ömma punkten i hälen fanns kvar och försvann
Tills den plötsligt en dag inte längre försvann….
Det.Gjorde.Ont.Hela.Tiden.
Hade jag trampat snett?
Fraktur?
Nej, visade en röntgen

Nu är vi i början av juli och jag lyckas få en tid på Naprapathälsan hos Karin
Masserades igenom ordentligt och i höger vad rätt långt upp fanns en liten knut
Kändes mycket bättre efter denna genomgång, som att allt blev längre och hanterbart
Men efter några dagar var allt igång igen
Det.Blev.Värre.Och.Värre
Så pass mycket att jag tog fram min racercykel och gav mej ut
Cyklandes var jag smärtfri

 

13735770_10154397366197059_7723596990412278629_o

 

Simmade också mer än normalt, men även det kunde kännas obehagligt när vattnet trycktes mot foten
Så JA, jag hade rejält ont vissa dagar
Tänkte för mej själv att det här borde väl ge sej snart om jag ger det liiiite löpvila…?

 

13737732_10154369539327059_8683650115255123503_o

 

Kontaktade nu även min naprapat på Access Rehab i Stockholm som tog emot mej rätt omgående
Väl där, efter nu ca 3 veckors strul, så hade jag inte bara ont i hälen
Det kändes emellanåt som jag stod på en kula eller förhårdnad i hälen samtidigt som det drog fram mot hålfoten
Jag fick parera gångstilen så att nu även området runt utsidans fotknöl blivit öm
Behandlades med dry needling och laser och massage om vartannat och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag besökt denna fantastiska idrottsklinik Access Rehab i Vasastaden
Alltid så välkomnande, avslappnade och proffsiga
Det spelar ingen roll hur många positiva adjektiv jag spottar ur mej
Det räcker ändå inte till

Naprapathälsan i Köping har stöttat och hjälpt till
Tejpat och masserat
Karin – min tejp-gudinna <3
Just denna kändes som ett stöd
Förutom när den började släppa och jag simmade med den
Då blev det som ett ankare som bromsade
Och därmed ännu jobbigare

 

dsc_0979

 

Puuuh….bakvänd motvind i bassängen!

Provade jogga något enstaka pass, vilade en herrans massa dagar
Joggade knappt styrfart några kilometer någon dag – fick ont
Cyklade vidare
Simmade
Total löpvila vissa veckor och därmed nästan nya tapeter i hela lägenheten!?
Så där har det hållit på
HELA SOMMAREN
Jag har därför cyklat som en polisbil som är på jakt och simmat som en hungrig fisk
Hysteriskt mycket och så hårt och fort jag kunnat
Intervaller och sim-serier och lååååånga cykelrundor
Allt för att bibehålla konditionen så gott det nu kunde gå
Och även försökt tänka positivt!
Har fått nya bästa vänner i form av Thera-band, knottriga bollar och underbara fotövningar
Testcykeln har jag slitit på trots extrem hetta utomhus
Mest för att få till 2000-ingar och 1000-ingar – känsla i löpardojorna
Fast trampandes!

 

13731798_10154407121132059_5834066569281152795_o

 

Försök – det är ingen höjdare med extrem hetta utomhus
Ibland satt jag på balkongen tills grannarna klagade på oljud
Tänkte för mej själv:
”Så länge ni röker på balkongen, så cyklar jag där”
Färdigt med det
Det kanske genom skriften verkar som att jag glatt kämpat på och varit positiv och glad
Samtidigt som jag tänkt att ”jag kan ju både cykla och simma”
Hurra!
Nej, det är inte riktigt så det har varit
Inte när man varje morgon vaknar och hoppas att foten är smärtfri när första stegen ska tas
Och känner att den smärtar
Samt att dagen måste starta med starka smärtstillande piller för att kunna gå normalt och inte felbelasta, för att slippa få ont någon annanstans
Inte när man älskar att springa och har en höst med rätt tuffa lopp som närmar sej för varje dag som går
Varken cykla eller simma går upp mot att springa
Däremot längdskidor på snö, men det var inte heller det så enkelt att få till
Men jag har försökt att komma igenom det här så gott det går
Jag har försökt att verkligen älska att cykla, som jag i princip gjorde varje dag i mina ungdomsår
Men det är svårt när man vill springa
Jag har försökt tänka att det är ljuvligt att hoppa i en folk-tom pool och stirra kakel, fast jag hellre vill springa
Jag har gjort så gott jag kunnat
Även ett sko-byte från Saucony till HOKA för att få mer dämpning i hälen har blivit av
Om det är för evigt tvivlar jag på, men det hjälper just nu

 

13958020_10154465623332059_3572922662066637728_o

 

Jag har försökt att inte jämföra med andra som bara matar på, löpmil efter löpmil
Fartpass efter fartpass och bara njuter av det
För är det inte det som är så viktigt?
Att vi inte ska jämföra oss med andra…
I alla fall när det gäller resultat och träningsmängd och massa annat
Men ibland verkar det ändå som att vi minsann ska jämföra
Att man ”bara” har en skadad fot och inte någon obotlig sjukdom
Självklart ligger det ett värde i det
Självklart!
Så missförstå mej inte nu
MEN jag minns några kloka ord från min kloka mamma när hon låg för döden hemma i sin säng och jag vårdade henne
Jag kom dit och hon frågade alltid varje dag:
”Hur mår du Åsa?”
Jag svarade en dag:
”Sisådär mamma, jag är lite förkyld och lite febrig och kan inte springa, det är sååå drygt”
Fann mej ju snabbt och insåg hur korkat det var och bad mamma om ursäkt
Där låg lilla mamma och var så sjuk, så sjuk…
Ändå blev hon nästan arg och klargjorde att det minsann är helt korkat att jämföra
”Varför jämför du med mej Åsa”?
”Det är ju din verklighet Åsa, det är den Du är i…inte i min, så varför ens jämföra”?

Tål att tänkas på….

Det är okey att gräva ner sej
OM man har en slut-tid på ner-grävandet!
Och det hade jag i detta fotstrul, men jag fick hjälp att komma dit och jag tog emot den
TACK, Du vet vem Du är
Löpning är för mej nämligen så mycket mer än bara kilometer-tider, trösklar, prestation och placeringar
Det är mitt största andningshål över allt annat
Därför blir det lite tufft när det inte går

Vissa meningar som betydelsefulla människor sagt, har jag skrivit ner och tänkt på när det varit som värst
”Gå igenom det här nu Åsa. Du blir starkare av det när det är över”
”Åsa, såna här skador tar tid. VILA från det som agiterar senan i foten, och glöm inte hur stark Du är”
Ja…just senan i foten!
En inflammerad plantarsena från hålfot och ut bakåt till hälen var det som spökade och spökar lite ännu
Det är det allt handlar om
Jag är innerligt tacksam att ingen, verkligen INGEN sa i början av strulet att detta kan nog ta minst 12 veckor innan det vänder
INNERLIGT TACKSAM
Fötterna behöver liksom inte bli undansparkade när man fortfarande har hoppet
Senan är just nu dubbelt så tjock i höger häl som i vänster
Och så kan det var LÄNGE utan att det är farligt
Det viktiga är att den blir smärtfri, vilket den nu nästan är hela tiden
Dock kan jag fortfarande inte springa så mycket som jag vill
En skadad sena måste byggas upp och belastas, vilket jag gör
Med fotövningar :))))
OCH löpning
Men OM jag VÄLJER att jämföra så KAN jag nu springa smärtfritt OCH inte längre få ont efteråt
Kan även cykla och simma därtill 🙂

Summa summarum tog det hela plötsligt en vändning en dag
När jag kunde springa på kvällen och dagen efter kunde gå normalt direkt morgonen efter
Då förstod jag att DET VÄNT
TACKSAMHET!

 

img_20160828_122651-2

 

Dock har jag endast lyckats få till 2 långpass på hela sommaren och ETT fart-pass
Totalt 11 löp-pass på 12 veckor är heller inget att skryta med
Normalt sett springer jag sex dagar i veckan
Men lyckan att kunna springa smärtfritt är just nu viktigare än att lägga för många tankar på det jag missat
Jag är glad över de få löp-pass jag fått till och hoppas att löp-formen hållit sej någorlunda av all alternativ-träning
Det är så jag försökt tänka
Jag har använt ”mitt driv” och tagit mej fram
Bestämt mej och kämpat, bestämt mej och kämpat!
Men det finns dagar när tankar som inte hör hemma i mitt huvud, verkligen ”boat in sej” och hängt sej fast
Det finns några FÅ personer som sett detta och som verkligen varit en hjälp och är en stor del till att jag faktiskt är och mår bättre
Någon person MER och andra mindre
Ni vet själva vilka Ni är <3
Mår man inte bra på grund av en skada eller annat kan det strula till sej ordentligt
Stress-påslag leder inte till bättre läkning, men däremot sämre sömn och hög puls….
Det blir lätt en ond cirkel
Nog om detta

Efter förra veckans ultraljud av foten på Access Rehab, fick jag besked att jag kunde testa foten på Stockholm halvmarathon som gick av stapeln i helgen i lördags
Kan man inte springa 2 mil smärtfritt, så är 42 omöjligt
Anmälde mej precis i sista sekunden och stod i lördags på startlinjen
Att stå där och inte ha en aning om jag skulle kunna springa hela vägen?
Om smärtan skulle komma efter 11 km som den tenderat att göra sista veckorna och jag fått gå hem?
Om min löpform skulle vara som bortblåst…?
Att springa ett lopp i lite tyngre nyare skor för att skydda lilla foten var också en stress
Det var mycket som stod på spel och jag valde att i min ensamhet ta tåget upp och kravlöst ställa mej på startlinjen!
Jag blev den eftermiddagen glatt överraskad och det var länge sedan jag kände sån GLÄDJE……

Mer om det loppet strax……

By |2019-02-15T23:00:51+02:00september 12th, 2016|Okategoriserade|0 kommentarer

ETT BRUTET MARATHON OCH LITE SOLSKEN PÅ DET

Det är ett otal gånger jag satt mej ner för att skriva ett blogginlägg
Men oftast har det tagit stopp när jag kommit några rader
Jag tycker om att  skriva
Jag är en skrivare
Pennans framfart har jag alltid fått hejda mer än tvinga igång
Men saker kommer emellan
Skriv-energin har ned-prioriterats eller hämmats
Hämmats eller lagts på andra viktiga eller oviktiga ting
En hel sommar har nästan gått sedan sist
Det känns som att det är dags….

Stockholm Marathon gick inget vidare i år
Om jag väljer att vara klok i efterhand skulle jag aldrig ens stått på startlinjen
Men när man verkligen vill något, så gör man det hellre än att avstå
För att göra en lång historia kort så var det magen som krånglade
Redan vid 8 km började den leva sitt egna lilla liv
Och vid 27 km efter totalt 4 toastopp tog jag det tunga beslutet att kliva av banan
Helt tom på energi
Jag vet mycket väl att min mage kan bete sig busigt
Desto mer busigt på grund av min Ulcerös Colit
Även om jag inte har ett skov, så kan den precis liksom friska magar rasa
Jag vet om att den är mer känslig än magar friska från kroniska sjukdomar och att detta kan ske
Det är bara så förbannat trist när det sker på ett lopp

 

IMG_1293

 

Det är vansinnigt tungt och vidrigt att bryta ett lopp och det ska mycket till innan jag gör det
Ni vet när dom där tankarna om att kliva av loppet börjar komma och gå i huvudet
Det görs otaliga försök till att jobba bort dom samtidigt som man inser att dom pratar klarspråk
Gång på gång, om och om igen…
Just där, så är det ett beslut som ska tas, där man hela tiden pratar med sej själv
Försöker övertyga sej om att fortsätta, samtidigt som man försöker vara klok och prata förstånd om att inte stressa kroppen när den är tom på fel sätt
Ett beslut man vill slippa ta
För i samma stund som jag rev av mej nummerlappen så ångrade jag mej
Försökte fippla på mej den igen
Nej, lägg av Åsa!
Jo, kom igen nu Åsa!
Nej!
Jo!
Tills tårarna trillade ohämmat längs kinderna
Och jag klev över avspärrningen och var ute av banan
Sedan minns jag inte så mycket mer än att jag huttrandes och totalt slut klev in på hotellet 5 km bort för en dusch

 

13315455_10154267094482059_5420176200749168164_n

 

Allt tid jag lagt ner i vår
Förberett mej exemplariskt och ätit precis som jag alltid gör innan långa lopp
Behöver jag säga att jag var ledsen
Många av er förstår känslan
En del inte
Det. Blir. Tungt. Efteråt. Och. Ett. Brutet. Lopp. Sitter. Kvar. Mentalt
I alla fall i mej
I detta fall hade jag inget annat val
Jag kände att min mage inte var med mej redan i början av veckan innan loppet
Den bråkade lite
Men trodde väl ändå att den skulle ge upp
Det gjorde den inte
Kroppen var öm och stel hela veckan, men jag letade positiva känslor och inspirerande bilder
Och därför ställde jag mej på startlinjen
Det är ingen hemlighet att planen var att springa fortare än 3.08.22 som jag kom i mål på år 2015
På mitt livs första Marathon
Bild därifrån nedan…

 

307415_199401613_XLarge

 

Men det fanns en betydelsefull skillnad mellan mina lopp 2015 och 2016
JAG vet om den, och det räcker så
Detta om detta

Jag valde att bryta ihop i 1 1/2 dag efter detta brutna lopp och sedan fick det vara nog
Pratade med mej själv och kom efter hand fram till både det ena och det andra

Men det finns en stopp-tid på att vara nere för sånt här, och tårar torkar fort i Rhodos-hetta, dit jag åkte tidigt dagen efter
Tog ytterligare några vändor med mej själv och kröp till slut gråt-svullen ut i en solstol vid poolen

 

13344592_10154269454327059_6777740731733638112_n

 

Sen fick det vara nog!
Typ: ”Skärp dej Åsa, Du är en vuxen 44-årig kvinna och det är inte OS Du ska vinna”!
Det kommer fler lopp inom både löpning, cykel, skidor och simning
Men det spelar ingen roll, för det gör ont ändå
Jag lägger ner rätt mycket tid på det här, för att jag älskar det
Då är jag inte vidare förtjust i att det strular
Tänk er att planera en semester i ett år och sedan kommer Ni inte iväg, för resan ställs in dagen innan avfärd
Färdigt med det!

Rhodos är fantastiskt
Jag är verkligen kär i den ön!
Började med att köpa mej ett par nya skor, så jag hittade tillbaka till ”rätt känsla” liksom…

 

13466143_10154289888347059_3695114264395900282_n

 

Mer om denna resa alldeles strax….

 

 

By |2019-02-15T23:00:51+02:00augusti 14th, 2016|Okategoriserade|0 kommentarer

BRÖDROST-TÄVLING NR 2

Dagen efter Medåkersloppet var det fredag
En sån där ”kläm-dag” ni vet
Själv skulle jag både hinna med att springa ett pass, jobba ett pass och planera ny fika-korg inför lördagens lopp
Lilla Nils frågade lite gulligt när vi skulle våffel-fika efter torsdagens lopp:
”Åsa, har Du strössel”?
Attans , det glömde ju moster i all hast
Eller så valde jag att hålla ner sockerhalten
Men jag lovade strössel till nästa lopp!

Efter ny fika-korg-planering var jag sent i säng på fredags-kvällen
Det sista jag tänkte innan jag slog igen mina blå var:
”Jag skulle vilja vinna i morgon, det skulle sitta fint liksom”
Korkat, eftersom man aldrig vet vem som står på startlinjen
Men jag tänkte det jag ville, och det gör jag oftast
Tidigt lördag morgon studsade jag upp och drog återigen igång våffeljärnet
Gräddade som en tok, men hade gott om tid
Mina grov-sulade Saucony Peregrine stod redan vid dörren
Idag skulle jag ha rätt skor för underlaget
Björnlunken i Kungsör är nämligen också ett terränglopp
Dock inte lika ”vildmarks-likt” som Medåkersloppet, men det är en kuperad bana på både bark, skogs-stig, grusväg och rullstenar
Jag sprang detta lopp förra året
Då blev jag 2:a dam i mål

På väg mot Kungsör ringde jag min lilla-syster som var på väg från Västerås för att heja
Jag meddelade att fika-korgen var full med våffel-fika, annat gott och en stor filt att sitta och mysa på
”Åh , vad mysigt” utbryter min syster
”För er som kan komma ner och sitta på den…”!
Min syster är hög-gravid i vecka 34
Hörde även Nils i bakgrunden: Har moster Åsa strössel med idag”?
Det var bara att göra en u-sväng och vända hem och hämta glömt strössel och camping-stol till den gravida

Väl framme i Kungsör blev det en efteranmälan i Lockmora och sen ut till starten 18 km mot Katrineholm
Värmde upp, försökte stressa ner och uträttade flytande behov lite väl snabbt i skogen
Insåg efteråt att det skett alltför nära en svart tjock vidrig huggorm
Sprang hysterisk därifrån och hade enligt pulsen värmt upp färdigt för idag!
Dags för start och alla stod uppställda och klara för att ge sig av 18 km in till Kungsör
Hälsade på Saga, en dam från Köping som sprungit så länge jag kan minnas och springer fortfarande
Hon sprang även en hel del ihop med min mamma som dessvärre inte finns här hos oss längre…
Önskade lycka till åt Lena, också en tjej från Köping som springer en hel del
Tittade runt lite mer, men såg ingen som jag visste jag kunde ta rygg på
Joel, var där idag igen, men han är ju för snabb, så jag bestämde mej för att köra på det kroppen ville ge
Hade även klocka på mej idag
På Medåkersloppet sprang jag utan
Starten gick och jag hade en dam framför mej med Örebro AIK på ryggen och tänkte att jag lägger mej här och ser vad det blir av det
Dom tröjorna kan ju ofta vara rätt giftiga
Dock gick det alltför sakta och jag sprang om efter någon kilometer och körde sedan mitt eget lopp hela vägen till mål
Support stod efter banan första gången efter 6 km med en flaska vatten

 

13173621_10154202862847059_8434695890221647109_o
Blev överlycklig, för det var STEKANDE HETT denna dag
Det blir gärna hysteriskt hett i skogen när solen ligger på utan en vindpust
Torrt i munnen och nära kok-punkt i skallen
Drack några klunkar, kastade flaskan och kände vilken nytta det gjorde
När jag sprungit 8 km dök supporten upp igen och skrek:
”Det är ditt lopp Åsa, stort avstånd till nästa dam”

 

IMG_1241
Fick massa energi och även massa heja-rop från de som skulle springa 10 km
Deras start var just där – TACK till Er!!!
Sista 8 kilometrarna sprang jag om 4 killar vilket också blev en boost
Det är alltid skönt att springa OM folk och IFRÅN dom när det närmar sej mål
Det här är ett tufft lopp och ännu tuffare i denna värme
På sista kilometrarna skall man upp för en rullstensås och ner igen
Var super-glad att jag hade mina grov-sulade Peregrine på fossingarna och fick som jag önskade kvällen innan, passera mållinjen som första dam på 1h 24 min 🙂
Alltid skoj att vinna och bra för det mentala
Seger -pussade lilla Nils och letade upp resten av mina kära

 

IMG_1157
Sedan var det start för Knatte-loppen
Spännande för en 3-åring som nästan ville vara med, men ändå inte
Vi valde att titta på 🙂

 

DSC_1431

 

Såna här lopp är riktiga mys-lopp och ger så mycket mer än enbart löp-glädje!
Gör hemskt gärna både fika-korgar och steker våfflor till medföljande heja-klack på såna här
”Bonna-lopp/Brödrost-tävlingar”
Men innan och under ett Marathon är det annat som gäller
Då får dom definitivt föda sej själva!

Häng Er fast här för nästa inlägg handlar om en INSPIRERANDE löpning i Stockholm
Önskar Er en trevlig kväll!

 

DSC_0051

 

 

By |2019-02-15T23:00:51+02:00maj 18th, 2016|Okategoriserade|0 kommentarer