Arkiv per månad: september 2016

//september

FRÅN ACCESS TILL SUCCESS – VILKEN SEGER!

För att förstå detta fullt ut bör man nog läsa det förra blogginlägget
När man varit skadad i en fot i 12 veckor så kan jag lova Er att man inte har en aning om var man har löparkroppen
Jag visste att jag hade alternativ-tränat och försökt bibehålla löp-formen
Men hur långt räcker det?
Fredagen innan Stockholm Halvmarathon trillade jag in hemma efter jobbet och hittade ett paket från SEGER EUROPE i posten
Alltså jag blir så glad när människor överraskar mej
För kolla!

 

_20160909_161041

 

Massa mössor, strumpor och pannband i glada färger
Till saken hör att jag samlar på mössor
Och solnedgångar…
Blev så himla GLAD!
TACK TACK TACK

Den känslan tog jag med mej när jag på lördag förmiddag satte mej på tåget mot Stockholm
Valde att åka upp helt ensam och ställa mej på startlinjen
FÅ var dom som visste att jag skulle springa
Känslorna i kroppen var minst sagt svajiga
Men jag vet att när saker och ting kommer till kritan så besitter jag en enorm förmåga att göra det jag ska
Och ingenting annat
Efter sommarens 12 struliga veckor så kan jag ärligt säga att jag hade problem och nästan var rädd för att starta
Men jag ville
Vilket var det viktigaste
Mitt senaste lopp var Stockholm Marathon som jag tvingades bryta
Det är ingen bra känsla att ha i kroppen inför höstens lopp
Jag behövde komma i mål och jag behövde se om foten klarade av 21 km asfalt på tävling
Annars är inte 42 km ens att tänka på
Väl framme hämtade jag ut min nummerlapp och lämnade sedan Kungsträdgården så fort jag kunde
Gled ner till Strandvägen där jag satte mej i skuggan och fick i mej lite energi
Därefter in på Radissons toalett för att byta om till löparkläder och fippla på mej nummerlapp och chip

 

_20160910_124653

 

Nummer 141 och seedad i elit-ledet
Kan väl inte tycka att det kändes som jag hörde hemma där i just detta lopp
Men där stod jag och joggade runt lite fram och tillbaka
När man varit skadad och haft ont och fortfarande känner av skadan lite
Då är man rädd
Rädd att ta dom första löpstegen på alla pass
Så även på uppvärmningen denna dag
Men foten var tyst och det gjorde mej lugn

Det enda målet jag hade med detta lopp var att kunna springa smärtfritt hela vägen ända in i mål
30 sekunder till start och jag letade efter 1.30-ballongerna
Ville definitivt ha dessa flaggor framför mej
Risken att dras med i nån fart man inte är tränad för är rätt stor där framme
Speciellt idag
Så jag backade tillbaka så mycket det gick
Såg 1.20-ballongerna segla iväg och och tänkte verkligen
”Bromsa Åsa, bromsa….”
Det gjorde jag och la mej i en fart som jag upplevde som bekväm
Tyckte att jag sprang och verkligen höll igen
Ändå kom inte 1.30 ballongerna upp jämsides förrän efter ca 3-4 km
Låg med där ett tag, men valde att släppa dom
Mest för att jag inte visste hur mycket jag hade att gå på
Såg dom sakta segla iväg och reflekterade över att det kändes bra
I både fot och kropp
Passerade 5 km på 23 höga och tänkte att det inte kunde stämma
Vilket det heller inte gjorde
Det gick ju fortare…
Valde att inte titta på min egen klocka utan tuffade vidare och påminde mej om att
”Målet är ju att enbart kunna springa smärtfritt i 21 km”
Drack vatten på första kontrollen och började sedan passera en hel del tjejer
Tuffade på och strax innan 10 km kom Joel från Köping och sprang om
Han hejade, men jag valde att inte svara
Ville liksom ”vara i mej själv”
Sportdryck vid 10 km och då stod klockan på 45.34?
Nåt fel var det nog allt på tidtagningen fram dit…för det gick nämligen fortare
Struntade fortsatt i att titta på min egna klocka och fokuserade på höger vänster höger vänster

Det var varmt och reflekterade snabbt att det gäller att få i sej ordentligt med vätska
Och jag var innerligt tacksam att jag sprang med skärm
Jag närmade mej startområdet och just i slutat av Norr Mälarstrand vid 11 km kändes det plötsligt lite tungt
Bestämde mej snabbt för att det handlar om att jag behöver få i mej mer vätska
För foten var det då inget fel på
Den sprang utan att knorra och jag kunde ändå med att le lite snabbt inom mej
Dock ville inte det tunga ge sig och vid 12 km slängde jag ett öga på min egna klocka
Såg att den stod på 53 låga och tänkte snabbt att det kändes konstigt….vad struligt det känns med tiden
Det är nåt som definitivt inte stämmer här
Valde att stanna till snabbt strax efter 12 km och drack 2 muggar sportdryck och en halv vatten
Kände lite glädje när vi sprang in i Gamla stan en snabbis och fick en flash back till Rom Marathon i april
Ett kuperat GATSTENS-MARATHON som jag gjorde på 3.13
Här var det minsann bara några meter med dessa kullar
TACK!

 

0018

 

Intalade mej att jag ÄR pigg och foten är ju fortsatt tyst
Kunde efter det flyta ut lite på Söder Mälarstrand och fick en liten kick när jag passerade 15 km och såg att digitala klockan efter banan visade ”bara” 1.06…?
Tankarna snurrade…
Fortsatte upp mot söder och det var ju nu Tantolunden skulle komma
Bryr mej inte så mycket om backar eftersom jag är lite kär i uppför
Desto mer nu efter att en för mej okänd man klev ut i vägen strax innan 17 km och skriker
”BRA TJEJEN, DU SER STARK UT OCH ÄR DAM 37”!!!
Va, hann jag tänka…!???
Bestämde mej för att han hade rätt, även om det kändes konstigt
STORT TACK, Du gav mej energi!

Slet åt mej en sportdryck vid 17 och försökte slappna av och mata på
Sen började den lilla stigningen, och visst känns det att det går uppför
Speciellt när man sprungit fortare och längre än jag gjort på 12 veckor
Slog bort dom tankarna och påminde mej om att ”det här är min grej, jag gillar uppför”
Strax efter 19 km började utförssträckan och vid 20 tog jag ytterligare vatten
Det VAR VARMT denna dag
Vid 20 km hann jag registrera 1.31 nånting och jag bjöd på ett leende och speakern skriker:
”Och här kommer Åsa Bäck med ett leende”
Matade sedan på ändå in till mål och tror jag plockade någon tjej sista kilometern

Väl på upploppet såg jag målet och klockan som stod på 1,34….
Hann tänka men….va?
Oj?
Drog ett leende större än hela min mun
Sträckte armarna mot himlen, kände att jag rös och lät tårarna komma
Foten höll och jag kunde springa hela vägen
Det var mycket känslor där….
Nu är det inte nån hysteriskt snabb tid, men med 11 löp-pass på 12 veckor är jag himlans nöjd
Klev över mållinjen och möttes av en kram av Anders Szalkai som med ett stort leende säger:
”Du är tillbaka Åsa! Starkt! Kul!”
Jag log och kramade tillbaka

Ja, det här loppet känns som en SEGER!
Foten höll och jag kunde springa hela vägen
Delvis höll jag igen på farten av rädsla för smärta
Men.Jag.Gjorde.Det.
Gled genom målområdet med det största leendet och hämtade ut mina kläder och värdesaker
Gick in i det ”gemensamma omklädningsrummet Kungsträdgården” och fick på mej torra kläder
Skrev ett mail till en betydelsefull människa i ren och skär glädje och låg där och njöt för mej själv en stund
Innan jag hoppade på tåget hem till Köping
Tid 1.34.19 och placering 37 av några tusen damer och 4:a i min ålders-kategori 45-50 med 12 veckors fotstrul
Absolut inte vad jag trodde
Men det viktigaste: ”Jag kunde springa med en smärtfri fot”!
Med den ryggsäcken jag har så är jag MER ÄN NÖJD!
Till och med så nöjd så medaljen kvalade in till min sänglampa
Konkurrensen till min sänglampa är tuff och där hänger endast medaljer som har ett speciellt värde
Det behöver inte vara en bra tid eller placering
Det handlar om helt andra saker…

 

dsc_1077

 

Just människors ryggsäckar vet man inte så mycket om
Därför ska man vara försiktig med att ha åsikter om än det ena och än det andra
Innan man vet <3

Mitt varmaste TACK till alla som hejade och skrek mitt namn!
Jag hörde Er, även om jag inte visade det
Nu hoppas jag innerligt att foten håller sig lugn och fortsätter åt det friska hållet!

 

14311415_10154533640217059_268237899507081832_o

By |2019-02-15T23:00:51+02:00september 14th, 2016|Okategoriserade|0 kommentarer

EN STRULIG FOT OCH KÄRLEKEN TILL ATT SPRINGA

Ja, ack så fel jag hade
Väl hemma från Rhodos i mitten på juni skulle det bli springa av igen
Visserligen var jag sliten efter en studsig jobbig hemresa som tog 4 dagar
Kändes nästan som jag behövde semester efter semestern när jag väl landade hemma i lyan
Men då skulle löpningen dra igång på riktigt igen och inplanerade jobb väntade
Var sugen på att få springa både fort och långt och kort och sakta
Täckte jag in allt där tro…
Men i alla fall
Nu kommer resten av inlägget att handla om 12 veckors fotstrul och en mental krasch

Efter att ha samlat ihop lite saknade sovtimmar efter resan, så satte jag igång
Fick väl ungefär en veckas sammanhängande löpning innan jag plötsligt under ett pass kände något märkligt i höger fot
Där och då kunde jag enkelt lokalisera det
Kom hem och kläckte ur mej att det gör ont på EN punkt längst bak i hälen
Precis där hälkudden tar slut och övergår till just häl längst bak
Kan inte beskriva det bättre
Alltså inte hälsenan eller hälknölen
Nej, exakt just längst ut under hälen på Calcaneus
Det hör inte till vanligheterna att jag klagar på att jag har ont
Alltså förstod nog min omgivning just där och då att jag hade ”ett ont” som inte skulle vara där
Inte mer med det
Sprang på och kände av det i början av passen, men sedan försvann det mer och mer när jag väl blev varm
Så höll det på ytterligare några dagar…..
Tills en morgon när jag vaknade och knappt kunde sätta i hälen mot golvet för att bara gå
En vidrig ömhet, dock utan varken svullnad eller någon annan färg än just hudfärg
Fick liksom parera över på insidan eller utsidan, eftersom det kändes ”för kort” att gå normalt på foten
Himla märklig känsla sådär på morronkvisten
Men ju längre dagen gick så försvann det och jag kunde sticka ut i löparskorna
Den ömma punkten i hälen fanns kvar och försvann
Tills den plötsligt en dag inte längre försvann….
Det.Gjorde.Ont.Hela.Tiden.
Hade jag trampat snett?
Fraktur?
Nej, visade en röntgen

Nu är vi i början av juli och jag lyckas få en tid på Naprapathälsan hos Karin
Masserades igenom ordentligt och i höger vad rätt långt upp fanns en liten knut
Kändes mycket bättre efter denna genomgång, som att allt blev längre och hanterbart
Men efter några dagar var allt igång igen
Det.Blev.Värre.Och.Värre
Så pass mycket att jag tog fram min racercykel och gav mej ut
Cyklandes var jag smärtfri

 

13735770_10154397366197059_7723596990412278629_o

 

Simmade också mer än normalt, men även det kunde kännas obehagligt när vattnet trycktes mot foten
Så JA, jag hade rejält ont vissa dagar
Tänkte för mej själv att det här borde väl ge sej snart om jag ger det liiiite löpvila…?

 

13737732_10154369539327059_8683650115255123503_o

 

Kontaktade nu även min naprapat på Access Rehab i Stockholm som tog emot mej rätt omgående
Väl där, efter nu ca 3 veckors strul, så hade jag inte bara ont i hälen
Det kändes emellanåt som jag stod på en kula eller förhårdnad i hälen samtidigt som det drog fram mot hålfoten
Jag fick parera gångstilen så att nu även området runt utsidans fotknöl blivit öm
Behandlades med dry needling och laser och massage om vartannat och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag besökt denna fantastiska idrottsklinik Access Rehab i Vasastaden
Alltid så välkomnande, avslappnade och proffsiga
Det spelar ingen roll hur många positiva adjektiv jag spottar ur mej
Det räcker ändå inte till

Naprapathälsan i Köping har stöttat och hjälpt till
Tejpat och masserat
Karin – min tejp-gudinna <3
Just denna kändes som ett stöd
Förutom när den började släppa och jag simmade med den
Då blev det som ett ankare som bromsade
Och därmed ännu jobbigare

 

dsc_0979

 

Puuuh….bakvänd motvind i bassängen!

Provade jogga något enstaka pass, vilade en herrans massa dagar
Joggade knappt styrfart några kilometer någon dag – fick ont
Cyklade vidare
Simmade
Total löpvila vissa veckor och därmed nästan nya tapeter i hela lägenheten!?
Så där har det hållit på
HELA SOMMAREN
Jag har därför cyklat som en polisbil som är på jakt och simmat som en hungrig fisk
Hysteriskt mycket och så hårt och fort jag kunnat
Intervaller och sim-serier och lååååånga cykelrundor
Allt för att bibehålla konditionen så gott det nu kunde gå
Och även försökt tänka positivt!
Har fått nya bästa vänner i form av Thera-band, knottriga bollar och underbara fotövningar
Testcykeln har jag slitit på trots extrem hetta utomhus
Mest för att få till 2000-ingar och 1000-ingar – känsla i löpardojorna
Fast trampandes!

 

13731798_10154407121132059_5834066569281152795_o

 

Försök – det är ingen höjdare med extrem hetta utomhus
Ibland satt jag på balkongen tills grannarna klagade på oljud
Tänkte för mej själv:
”Så länge ni röker på balkongen, så cyklar jag där”
Färdigt med det
Det kanske genom skriften verkar som att jag glatt kämpat på och varit positiv och glad
Samtidigt som jag tänkt att ”jag kan ju både cykla och simma”
Hurra!
Nej, det är inte riktigt så det har varit
Inte när man varje morgon vaknar och hoppas att foten är smärtfri när första stegen ska tas
Och känner att den smärtar
Samt att dagen måste starta med starka smärtstillande piller för att kunna gå normalt och inte felbelasta, för att slippa få ont någon annanstans
Inte när man älskar att springa och har en höst med rätt tuffa lopp som närmar sej för varje dag som går
Varken cykla eller simma går upp mot att springa
Däremot längdskidor på snö, men det var inte heller det så enkelt att få till
Men jag har försökt att komma igenom det här så gott det går
Jag har försökt att verkligen älska att cykla, som jag i princip gjorde varje dag i mina ungdomsår
Men det är svårt när man vill springa
Jag har försökt tänka att det är ljuvligt att hoppa i en folk-tom pool och stirra kakel, fast jag hellre vill springa
Jag har gjort så gott jag kunnat
Även ett sko-byte från Saucony till HOKA för att få mer dämpning i hälen har blivit av
Om det är för evigt tvivlar jag på, men det hjälper just nu

 

13958020_10154465623332059_3572922662066637728_o

 

Jag har försökt att inte jämföra med andra som bara matar på, löpmil efter löpmil
Fartpass efter fartpass och bara njuter av det
För är det inte det som är så viktigt?
Att vi inte ska jämföra oss med andra…
I alla fall när det gäller resultat och träningsmängd och massa annat
Men ibland verkar det ändå som att vi minsann ska jämföra
Att man ”bara” har en skadad fot och inte någon obotlig sjukdom
Självklart ligger det ett värde i det
Självklart!
Så missförstå mej inte nu
MEN jag minns några kloka ord från min kloka mamma när hon låg för döden hemma i sin säng och jag vårdade henne
Jag kom dit och hon frågade alltid varje dag:
”Hur mår du Åsa?”
Jag svarade en dag:
”Sisådär mamma, jag är lite förkyld och lite febrig och kan inte springa, det är sååå drygt”
Fann mej ju snabbt och insåg hur korkat det var och bad mamma om ursäkt
Där låg lilla mamma och var så sjuk, så sjuk…
Ändå blev hon nästan arg och klargjorde att det minsann är helt korkat att jämföra
”Varför jämför du med mej Åsa”?
”Det är ju din verklighet Åsa, det är den Du är i…inte i min, så varför ens jämföra”?

Tål att tänkas på….

Det är okey att gräva ner sej
OM man har en slut-tid på ner-grävandet!
Och det hade jag i detta fotstrul, men jag fick hjälp att komma dit och jag tog emot den
TACK, Du vet vem Du är
Löpning är för mej nämligen så mycket mer än bara kilometer-tider, trösklar, prestation och placeringar
Det är mitt största andningshål över allt annat
Därför blir det lite tufft när det inte går

Vissa meningar som betydelsefulla människor sagt, har jag skrivit ner och tänkt på när det varit som värst
”Gå igenom det här nu Åsa. Du blir starkare av det när det är över”
”Åsa, såna här skador tar tid. VILA från det som agiterar senan i foten, och glöm inte hur stark Du är”
Ja…just senan i foten!
En inflammerad plantarsena från hålfot och ut bakåt till hälen var det som spökade och spökar lite ännu
Det är det allt handlar om
Jag är innerligt tacksam att ingen, verkligen INGEN sa i början av strulet att detta kan nog ta minst 12 veckor innan det vänder
INNERLIGT TACKSAM
Fötterna behöver liksom inte bli undansparkade när man fortfarande har hoppet
Senan är just nu dubbelt så tjock i höger häl som i vänster
Och så kan det var LÄNGE utan att det är farligt
Det viktiga är att den blir smärtfri, vilket den nu nästan är hela tiden
Dock kan jag fortfarande inte springa så mycket som jag vill
En skadad sena måste byggas upp och belastas, vilket jag gör
Med fotövningar :))))
OCH löpning
Men OM jag VÄLJER att jämföra så KAN jag nu springa smärtfritt OCH inte längre få ont efteråt
Kan även cykla och simma därtill 🙂

Summa summarum tog det hela plötsligt en vändning en dag
När jag kunde springa på kvällen och dagen efter kunde gå normalt direkt morgonen efter
Då förstod jag att DET VÄNT
TACKSAMHET!

 

img_20160828_122651-2

 

Dock har jag endast lyckats få till 2 långpass på hela sommaren och ETT fart-pass
Totalt 11 löp-pass på 12 veckor är heller inget att skryta med
Normalt sett springer jag sex dagar i veckan
Men lyckan att kunna springa smärtfritt är just nu viktigare än att lägga för många tankar på det jag missat
Jag är glad över de få löp-pass jag fått till och hoppas att löp-formen hållit sej någorlunda av all alternativ-träning
Det är så jag försökt tänka
Jag har använt ”mitt driv” och tagit mej fram
Bestämt mej och kämpat, bestämt mej och kämpat!
Men det finns dagar när tankar som inte hör hemma i mitt huvud, verkligen ”boat in sej” och hängt sej fast
Det finns några FÅ personer som sett detta och som verkligen varit en hjälp och är en stor del till att jag faktiskt är och mår bättre
Någon person MER och andra mindre
Ni vet själva vilka Ni är <3
Mår man inte bra på grund av en skada eller annat kan det strula till sej ordentligt
Stress-påslag leder inte till bättre läkning, men däremot sämre sömn och hög puls….
Det blir lätt en ond cirkel
Nog om detta

Efter förra veckans ultraljud av foten på Access Rehab, fick jag besked att jag kunde testa foten på Stockholm halvmarathon som gick av stapeln i helgen i lördags
Kan man inte springa 2 mil smärtfritt, så är 42 omöjligt
Anmälde mej precis i sista sekunden och stod i lördags på startlinjen
Att stå där och inte ha en aning om jag skulle kunna springa hela vägen?
Om smärtan skulle komma efter 11 km som den tenderat att göra sista veckorna och jag fått gå hem?
Om min löpform skulle vara som bortblåst…?
Att springa ett lopp i lite tyngre nyare skor för att skydda lilla foten var också en stress
Det var mycket som stod på spel och jag valde att i min ensamhet ta tåget upp och kravlöst ställa mej på startlinjen!
Jag blev den eftermiddagen glatt överraskad och det var länge sedan jag kände sån GLÄDJE……

Mer om det loppet strax……

By |2019-02-15T23:00:51+02:00september 12th, 2016|Okategoriserade|0 kommentarer