För att förstå detta fullt ut bör man nog läsa det förra blogginlägget
När man varit skadad i en fot i 12 veckor så kan jag lova Er att man inte har en aning om var man har löparkroppen
Jag visste att jag hade alternativ-tränat och försökt bibehålla löp-formen
Men hur långt räcker det?
Fredagen innan Stockholm Halvmarathon trillade jag in hemma efter jobbet och hittade ett paket från SEGER EUROPE i posten
Alltså jag blir så glad när människor överraskar mej
För kolla!

 

_20160909_161041

 

Massa mössor, strumpor och pannband i glada färger
Till saken hör att jag samlar på mössor
Och solnedgångar…
Blev så himla GLAD!
TACK TACK TACK

Den känslan tog jag med mej när jag på lördag förmiddag satte mej på tåget mot Stockholm
Valde att åka upp helt ensam och ställa mej på startlinjen
FÅ var dom som visste att jag skulle springa
Känslorna i kroppen var minst sagt svajiga
Men jag vet att när saker och ting kommer till kritan så besitter jag en enorm förmåga att göra det jag ska
Och ingenting annat
Efter sommarens 12 struliga veckor så kan jag ärligt säga att jag hade problem och nästan var rädd för att starta
Men jag ville
Vilket var det viktigaste
Mitt senaste lopp var Stockholm Marathon som jag tvingades bryta
Det är ingen bra känsla att ha i kroppen inför höstens lopp
Jag behövde komma i mål och jag behövde se om foten klarade av 21 km asfalt på tävling
Annars är inte 42 km ens att tänka på
Väl framme hämtade jag ut min nummerlapp och lämnade sedan Kungsträdgården så fort jag kunde
Gled ner till Strandvägen där jag satte mej i skuggan och fick i mej lite energi
Därefter in på Radissons toalett för att byta om till löparkläder och fippla på mej nummerlapp och chip

 

_20160910_124653

 

Nummer 141 och seedad i elit-ledet
Kan väl inte tycka att det kändes som jag hörde hemma där i just detta lopp
Men där stod jag och joggade runt lite fram och tillbaka
När man varit skadad och haft ont och fortfarande känner av skadan lite
Då är man rädd
Rädd att ta dom första löpstegen på alla pass
Så även på uppvärmningen denna dag
Men foten var tyst och det gjorde mej lugn

Det enda målet jag hade med detta lopp var att kunna springa smärtfritt hela vägen ända in i mål
30 sekunder till start och jag letade efter 1.30-ballongerna
Ville definitivt ha dessa flaggor framför mej
Risken att dras med i nån fart man inte är tränad för är rätt stor där framme
Speciellt idag
Så jag backade tillbaka så mycket det gick
Såg 1.20-ballongerna segla iväg och och tänkte verkligen
”Bromsa Åsa, bromsa….”
Det gjorde jag och la mej i en fart som jag upplevde som bekväm
Tyckte att jag sprang och verkligen höll igen
Ändå kom inte 1.30 ballongerna upp jämsides förrän efter ca 3-4 km
Låg med där ett tag, men valde att släppa dom
Mest för att jag inte visste hur mycket jag hade att gå på
Såg dom sakta segla iväg och reflekterade över att det kändes bra
I både fot och kropp
Passerade 5 km på 23 höga och tänkte att det inte kunde stämma
Vilket det heller inte gjorde
Det gick ju fortare…
Valde att inte titta på min egen klocka utan tuffade vidare och påminde mej om att
”Målet är ju att enbart kunna springa smärtfritt i 21 km”
Drack vatten på första kontrollen och började sedan passera en hel del tjejer
Tuffade på och strax innan 10 km kom Joel från Köping och sprang om
Han hejade, men jag valde att inte svara
Ville liksom ”vara i mej själv”
Sportdryck vid 10 km och då stod klockan på 45.34?
Nåt fel var det nog allt på tidtagningen fram dit…för det gick nämligen fortare
Struntade fortsatt i att titta på min egna klocka och fokuserade på höger vänster höger vänster

Det var varmt och reflekterade snabbt att det gäller att få i sej ordentligt med vätska
Och jag var innerligt tacksam att jag sprang med skärm
Jag närmade mej startområdet och just i slutat av Norr Mälarstrand vid 11 km kändes det plötsligt lite tungt
Bestämde mej snabbt för att det handlar om att jag behöver få i mej mer vätska
För foten var det då inget fel på
Den sprang utan att knorra och jag kunde ändå med att le lite snabbt inom mej
Dock ville inte det tunga ge sig och vid 12 km slängde jag ett öga på min egna klocka
Såg att den stod på 53 låga och tänkte snabbt att det kändes konstigt….vad struligt det känns med tiden
Det är nåt som definitivt inte stämmer här
Valde att stanna till snabbt strax efter 12 km och drack 2 muggar sportdryck och en halv vatten
Kände lite glädje när vi sprang in i Gamla stan en snabbis och fick en flash back till Rom Marathon i april
Ett kuperat GATSTENS-MARATHON som jag gjorde på 3.13
Här var det minsann bara några meter med dessa kullar
TACK!

 

0018

 

Intalade mej att jag ÄR pigg och foten är ju fortsatt tyst
Kunde efter det flyta ut lite på Söder Mälarstrand och fick en liten kick när jag passerade 15 km och såg att digitala klockan efter banan visade ”bara” 1.06…?
Tankarna snurrade…
Fortsatte upp mot söder och det var ju nu Tantolunden skulle komma
Bryr mej inte så mycket om backar eftersom jag är lite kär i uppför
Desto mer nu efter att en för mej okänd man klev ut i vägen strax innan 17 km och skriker
”BRA TJEJEN, DU SER STARK UT OCH ÄR DAM 37”!!!
Va, hann jag tänka…!???
Bestämde mej för att han hade rätt, även om det kändes konstigt
STORT TACK, Du gav mej energi!

Slet åt mej en sportdryck vid 17 och försökte slappna av och mata på
Sen började den lilla stigningen, och visst känns det att det går uppför
Speciellt när man sprungit fortare och längre än jag gjort på 12 veckor
Slog bort dom tankarna och påminde mej om att ”det här är min grej, jag gillar uppför”
Strax efter 19 km började utförssträckan och vid 20 tog jag ytterligare vatten
Det VAR VARMT denna dag
Vid 20 km hann jag registrera 1.31 nånting och jag bjöd på ett leende och speakern skriker:
”Och här kommer Åsa Bäck med ett leende”
Matade sedan på ändå in till mål och tror jag plockade någon tjej sista kilometern

Väl på upploppet såg jag målet och klockan som stod på 1,34….
Hann tänka men….va?
Oj?
Drog ett leende större än hela min mun
Sträckte armarna mot himlen, kände att jag rös och lät tårarna komma
Foten höll och jag kunde springa hela vägen
Det var mycket känslor där….
Nu är det inte nån hysteriskt snabb tid, men med 11 löp-pass på 12 veckor är jag himlans nöjd
Klev över mållinjen och möttes av en kram av Anders Szalkai som med ett stort leende säger:
”Du är tillbaka Åsa! Starkt! Kul!”
Jag log och kramade tillbaka

Ja, det här loppet känns som en SEGER!
Foten höll och jag kunde springa hela vägen
Delvis höll jag igen på farten av rädsla för smärta
Men.Jag.Gjorde.Det.
Gled genom målområdet med det största leendet och hämtade ut mina kläder och värdesaker
Gick in i det ”gemensamma omklädningsrummet Kungsträdgården” och fick på mej torra kläder
Skrev ett mail till en betydelsefull människa i ren och skär glädje och låg där och njöt för mej själv en stund
Innan jag hoppade på tåget hem till Köping
Tid 1.34.19 och placering 37 av några tusen damer och 4:a i min ålders-kategori 45-50 med 12 veckors fotstrul
Absolut inte vad jag trodde
Men det viktigaste: ”Jag kunde springa med en smärtfri fot”!
Med den ryggsäcken jag har så är jag MER ÄN NÖJD!
Till och med så nöjd så medaljen kvalade in till min sänglampa
Konkurrensen till min sänglampa är tuff och där hänger endast medaljer som har ett speciellt värde
Det behöver inte vara en bra tid eller placering
Det handlar om helt andra saker…

 

dsc_1077

 

Just människors ryggsäckar vet man inte så mycket om
Därför ska man vara försiktig med att ha åsikter om än det ena och än det andra
Innan man vet <3

Mitt varmaste TACK till alla som hejade och skrek mitt namn!
Jag hörde Er, även om jag inte visade det
Nu hoppas jag innerligt att foten håller sig lugn och fortsätter åt det friska hållet!

 

14311415_10154533640217059_268237899507081832_o