Dom kom hela tiden!
Vätskekontrollerna alltså
Jag har aldrig sprungit ett lopp med så mycket vätskekontroller!
Det gjorde såklart att det inte blev så trångt att fånga en mugg i farten som det brukar vara
Positivt
Men vi backar lite…

De sex veckorna mellan Berlin och New York Marathon rasslade bara till
Jag hann som sagt med en intensiv jobb-period långt upp i norra Norge och en rejäl förkylning
Men även en del sprätta loss pass där jag intalade mej att det skulle bli en upplevelse att få springa världens största Marathon
Men helt enkelt var det inte att ladda om för drygt 4 mil betong under fötterna
Sex veckor är lite för kort tid för att vara helt på på hugget för att springa ytterligare ett Marathon
Men plötsligt var det dags att åka
Avresa från Arlanda på torsdagen och loppet gick av stapeln på söndagen

Nummerlappen hämtades på en gigantisk mässa

 

 

Det var inga direkta problem att vakna i tid tävlingsmorgonen
Tidsomställningen gjorde att jag var klarvaken kl 03.00!?
Spring Time Travel hade ett gäng som bodde på samma hotell och jag frågade deras ledare om de hade platser kvar på deras buss ut till starten ute på Staten Island
Det hade dom, vilket gjorde att jag sparade lite tid och slapp åka med NY Marathons bussar som avgick en bra bit från hotellet
TACKSAM för det <3
Jag hade bokat resan själv eftersom jag kvalat in på tid
Bussen gick 05.30 från hotellet och där satt jag med min gröt-låda och någon bar
För att äta frukost den tiden är i princip omöjligt för min del
Och dessutom för tidigt, eftersom min start var 09.50
Så påbylsad med ett antal lager med kläder bar det av
Dessa extra kläder lämnades åt de hemlösa vid starten eftersom jag valt att få en poncho efter mål
Därav slapp jag ”mecket” med att lämna in kläder och så även hämta ut dom
Väl framme vid startområdet var det säkerhetskontroller här och där innan jag slussades in i området där ingången till min startfålla var
Startgrupp 1 B
För att vara ett arrangemang med 50.000 löpare måste jag säga att det gick oerhört smidigt och just i startområdet upplevde jag det rätt lugnt
Det var stora tält uppställda där vi löpare kunde hänga de timmar som var kvar till start
Slog mej ner i ett tält och åt min gröt och gjorde så lite som möjligt
Det var mycket svenska röster överallt, men ingen jag kände
Plötsligt kom en man som är ledare för en löpargrupp i Stockholm gående i tältet
Kände igen honom från ett pass jag sprang med dom i våras
Vinkade lite och han kom och satte sej
Han är en rutinerad löpare och har sprungit en del marathon och dessutom var han både lugn och väldigt ödmjuk
Det var rätt skönt att prata lite med någon med dessa egenskaper och även som sprungit detta lopp tidigare
Vi satt där och slog ihjäl några timmar innan start
Frågade vad han tyckte om banan och han svarade lite försynt att det är ju betong, men är du framfota-löpare så har det inte så stor betydelse och sedan är det lite småjäkliga backar inne på Manhattan på slutet
Jo, det kan jag sådär i efterhand hålla med om
Det var backar och jag är innerligt tacksam att du höll igen lite med hur kuperat det var 🙂
Tack för en lugnande pratstund

Sedan var det dags att bege sej mot våran startfålla
Vi stod i samma och vi sa hej då och lycka till åt varandra
Plötsligt var det liksom dags och ett lämmeltåg fick traska upp mot Verrazano Bridge
Frank Sinatras ”New York New York” spelades i en magisk soluppgång och ca 10 grader varmt
En magisk morgon!
Starten gick och ingenting hände
Vet inte hur många minuter det tog innan jag kunde ta mina första löpsteg
Väl uppe på bron insåg jag vad jag faktiskt fick vara med om….
Det började med uppför i några kilometer på denna bro, innan det äntligen gick nerför innan vi kom ner och sprang in i Brooklyn
Blåste gjorde det också
Rätt ordentligt hela loppet
På själva bron kunde jag inte låta bli att titta mej omkring
Hystersikt mycket löpare som sprang, som stannade och fotade!?, fotografer och tv-team och ALLT!
Mäktigt så det förslår
Precis på toppen av bron sprang jag förbi en tjej som bar en t-shirt med texten ”Fuck cancer! I run for my mother who is in heaven…..”
Redan där ryste jag och fick en flash-back till min egen mors sjukdomstid och loppet jag gjorde för henne 2014….
Jag la en hand på tjejens axel, tittade på henne när jag passerade och sa ”Me to……”
Fick ”Go Sweden-girl, go, go, go, go, you are my hero!” till svar….
Jag kan erkänna att jag svalde några gånger extra där
Gjorde tummen upp och sprang vidare
Det stod SWEDEN på min rygg

 

 

Sen var det dags att börja komma in i loppet!
Möttes av ett folkhav när vi kom ner från bron och sprang in i Brooklyn där ALLA skrek ”Welcome to Brooklyn”
Det var galet mycket människor med skyltar och musik och dans
H E L A T I D E N Ö V E R A L L T genom hela Brooklyn!
Dessutom kom vätskekontrollerna H E L A T I D E N
En raksträcka på NIO KILOMETER tog oss genom Brooklyn
Var dessa 9 kilometrar tog vägen vet jag då rakt inte, för vips så var jag i Queens
Där lyckades New York Marathon fånga mej på en av sina filmsnuttar
A queen in queen liksom 😉
Ni ser mej i början
Svartklädd med vit skärm och en vit tofs

 

The energy in Queens is electric! Go runners, go!

Slået op af TCS New York City Marathon i Søndag den 6. november 2016

 

Sedan sprang vi över Queensboro Bridge som tog oss över till Manhattan
Väl uppe på bron var det tack och lov rätt tyst och endast ett smatter av löparskor hördes
Sedan kom det alla pratar om
När det var några hundra meter kvar att springa uppe på bron så såg man ner på Manhattan och inte minst så HÖRDE man den där ljudvallen alla pratar om
Vi gjorde en tvär u-sväng och sprang in på just Manhattan
Det som där mötte mej kan inte beskrivas
Det måste upplevas!
Att plötsligt känna sej hysteriskt pigg och känna att man fullkomligt flyger fram trots att man sprungit ca 26 km var en egendomlig känsla
Inte för att jag hade hunnit börja bli sliten, men att plötsligt känna att man flyger fram de vanligtvis tyngsta kilometrarna mentalt  i min värld på ett marathon var rätt häftigt
Jag sprang och log genom hela denna sträcka 🙂
Vinkade åt dom som vinkade och såg jag svenska flaggor skrek jag Sweden och försökte vika ner huvudet så att dom såg min svenska flagga på min skärm
Otroligt så mycket energi detta gav
Dessutom visste jag att min egen heja-klack skulle stå någonstans runt 28 km
Plötsligt såg jag en svensk flagga och min pappa med kameran i högsta hugg
Blev ännu gladare och sprang ut och gjorde ”high five” och vinkade
Tog även en extra Enervit Liquid av dom i farten
Mest som reserv eftersom jag hade 3 stycken med mej från start
Två hade jag redan svept i mej
Men jag bjöd på mej själv och fick dubbelt tillbaka

 

 

 

Denna första sväng på Manhattan bara försvann och jag funderade lite på när i all världen det skulle bli lite lugn o ro så jag kunde försöka fokusera på det jag skulle göra
Men några lugnare partier kom aldrig och vips så passerade jag 32 km och sedan bar det av uppför och en kvinna som satt på vägräcket skrek allt hon hade: ”Welcome to Bronx!!!!”
Sedan passerade vi genom Harlem innan publiken skrek ”Welcome back to Manhattan!”
Matade på och kände att jag minsann började bli lite sliten
Vid ca 34 km kom första ”dippen” som faktiskt aldrig riktigt släppte
Tog extra Enervit och var tacksam att jag hade fått en extra av min heja-klack
Drack vatten och sportdryck, men jag var riktigt trött när jag passerade 35 km
Där stod även min heja-klack igen och där bjöd jag minsann inte på några leenden
Försökte fokusera på att slappna av, hålla fart och heja på mej själv
Kastade även där av mej mina vantar som jag älskar att springa med

 

 

Där var det även en del backar som jag upplevde både långa och sega
Dom tog liksom aldrig slut…..
Det var folk överallt och full show åt alla håll och kanter
När skylten 40 km dök upp var det dags att börja förstå att Central Park faktiskt dök upp
Där hade jag joggat dagarna innan loppet och förstod att målet nu var rätt nära
Jag försökte njuta av alla hejarop och alla människor som gav allt för att ge oss en härlig resa sista kilometrarna
Plötsligt kom en högersväng och målrakan var ett faktum
Jag var trött och benen var stumma
Log ändå och njöt av att ännu en gång få gå i mål på ett marathon
Denna gången världens största!

 

 

Det blev mitt 5:e marathon i hela mitt liv och tiden blev 3 h 15 min 18 sek
Min sämsta marathontid av de fem jag nu sprungit blev just denna
Men 3 h 15 min känns rätt okey när jag sprang och hade show samt att jag sprang Berlin 6 veckor innan på 3 h 10 min
Dessutom med en skadad fot en hel sommar
Kom på plats 13 i min åldersgrupp 45-49 av 2800 st
Totalt blev jag 216 av damerna
Jag var både glad och nöjd och tacksam över resultatet samt att jag fått springa detta lopp
Och mannen jag pratade med innan då?
Han trillade in i mål på 2h 57 min
53 år gammal
Respekt!

 

 

Och jag njöt av restaurangbesöket senare på kvällen
TACK alla som varit med mej på min resa fram till nu
Nu har en ny just börjat!