PANG så var vi iväg!

Det var så jag avslutade del 1 på blogginlägget för några dagar sedan
Ifall Du inte läst det, så är det dags

 

 

Jag gav mej alltså av från starten i Hopkinton TORR och VARM
Hur det gick till, står även det, i inlägget innan detta

Men visst var det KALLT
Det var SVINKALLT!
Tre grader varmt och 13 m/s och ÖSREGN, ja då blir det KALLT!
Dock så kände jag mej glad, och kroppen var liksom ”sprättig”
Kände mej stolt att få stå på denna startlinje som många inte ens fick en plats till

Att få springa Boston Marathon är det största av det största i USA i Marathon-världen
De är så OERHÖRT stolta över att få delta i detta lopp
Mer än vad vi ens kan drömma om i Skandinavien
Det betyder ju även att konkurrensen är rätt tuff
De bästa är ju liksom här

De första 5 kilometrarna, som var de enda som inte var relativt kuperade, gick i ett tjille-vipp och jag kände igen mej längs banan eftersom jag ju redan sprungit där, på väg till starten….!
”Sjukt” bara det!
Tyckte att det kändes lätt och fint, men blött och blåsigt, där jag tuffade igång
Mycket publik redan här, mitt ute på landsbygden
Efter bara 2 km var vantarna dyng-sura och egentligen hela jag och jag vet att jag tänkte att det här kommer bli tufft, men slog bort dom tankarna och tänkte istället på det jag bestämt mej för att tänka på:
Att klämma och känna på mina gel som jag hade i mina vantar
En gel i varje
Dels för att dom skulle vara varma och för att inte stelna till i fingrarna
Den första milen rullade bara på och den milen handlar ju mest om att komma in i ett bra flyt
Det var absolut inte lika enkelt som på ett mer ”normalt” Marathon
Dels kom det backar till och från hela tiden och det tar på krafterna att möta motlut när låren redan efter 7 km är bortdomnade….
Samt att Du har kraftig motvind
Farten sänktes ju markant kan man säga
Slängde ett öga på klockan längs vägen efter 10 km och drog i mej min första gel redan här, helt enligt min plan och så lite vatten vid kontrollen efter det
Klockan längs vägen blev jag mest förvirrad av eftersom den gick igång när den första startgruppen drog iväg
Struntade i det och tuffade på
Hade bestämt att ta min första gel mellan 10-12 km
Det blev som sagt vid exakt 10 km
Direkt när jag svept i mej den flyttade jag en liquid från fickan på ryggen till handen för att den skulle bli varm
Klämnings processen startade och jag registrerade att jag inte frös om fingrarna trots att vantarna var dyngsura
Däremot var låren helt bortdomnade där jag sprang vidare och plötsligt passerade jag 15 km och drog gel nummer två o lite vatten efter det

 

 

Efter starten i Hopkinton passerar man 6 små byar innan man anländer Boston
Det mest makabra var ALLA DESSA MÄNNISKOR som faktiskt stod efter banan ÖVERALLT!
Då springer man ändå på landsbygden…..
Jag förstår att det är hysteriskt mycket folk längs banan i New York, då springer man ändå genom stora stadsdelar
Men HÄR!
Mitt ute på bond-vischan!!!
Överallt människor som skrek allt dom kunde:
”Keep going, you can do it!” Keep going, you can do it”
Till slut trodde jag faktiskt på dom, trots att benen började bli nästintill obefintliga
Kände inte mina lår!
Såg på de som sprang runt mej att deras ben var mer vita än hudfärgade
De som sprang kortbent alltså
Herre-jösses, jag kommer få frostskador hann jag tänka!
Däremot gjorde jag inte EN ENDA utsvävande rörelse under hela loppet
Det ingick också i planen
Ville spara på all energi till det jag skulle göra
Jag höll till under min lilla skärm och funderade och fokuserade på det jag skulle, och inget annat

 

 

Däremot kostade jag på mej ett o annat leende till denna fantastiska publik
Med ens jag gjort det, följde dom mej med blicken, blev lätt hysteriska och skrek ännu mer när dom såg min rygg: ”Go Sweden, you can do it Sweden”!!! ”Keep going, keep going”
Det här är ju sjukt, vet jag att jag tänkte och sprang vidare med Sweden-loggan på ryggen
Plötsligt var jag framme vid 20 km och vips så hade jag gjort nästan halva sträckan
Drog i mej min första Liquid från fickan på insidan av mina korta tights enligt min plan och tuffade på
Jag minns såhär i efterhand att jag uppskattade att det inte var markeringar varje kilometer
Kilometer-skyltarna kom bara var 5:e och just mellan 15-20 km och 20-25 km gick det så fort tyckte ja
Är jag redan här liksom…
Tror jag var bedövad av all kyla och hade fullt upp med att ta min egen energi var 5:e kilometer
Samt att jag hela tiden flyttade om energin jag hade med mej från ryggen in i vantarna
Jag hade att göra liksom 🙂
Och det var ju en del av min plan
Kände mej pigg mentalt och någon tanke på att det var långt till mål eller andra negativa tankar
Dom dök faktiskt inte upp och jag var pigg i huvudet
Precis som på mitt Vasalopp, hann jag registrera…

Vätskekontrollerna kom varannan miles och jag drack vid VARJE kontroll
Slet åt mej en mugg i farten, vid VARJE vätskekontroll
Efter att jag tagit mina gel, tog jag vatten
För övrigt höll jag mej till Gatorade sportdryck för att binda vätskan kvar i kroppen, samt att få energin även därifrån
Därav ser de flesta löpare lite svällda ut under lopp och när de passerat mål


Strax efter att jag passerat 21 km och alltså halva sträckan
Ja, då hörde jag ljudvallen….
Då var det ändå en bit kvar, säkert 500 meter
Ett enormt SKRIK möter mej, som faktiskt inte går att varken beskriva eller förklara
Den berömda SCREAM TUNNEL var nu nära
För er som inte vet eller hört talas om denna galna grej
Ja, då ber jag er googla på Scream tunnel Boston Marathon….!
Det är unga tjejer som står på en lång sträcka utanför deras Wellesley Collage och fullständigt skriker allt vad dom har!
De delar även ut ”kisses” och det ena med det andra
Skyltar och plakat till höger och vänster
En makalös energi-kick och man lyfts liksom genom denna tillställning
Helt hysteriskt och ännu mer galet i just detta galna monsun-väder
Inte ens där gjorde jag någon utsvävande rörelse mer än ett försök till ett eller annat stelfruset leende 🙂

 

 

Var livrädd att slösa energi och ville heller inte stanna utan bara mata på
Vid 25 km drog jag i mej min andra liquid från insidan av sportbehån
Inga problem att få upp den, den var varm och jag hade märkligt nog känsel i båda händerna och jag förstod att jag därmed hade rätt bra energibalans
Så bra det nu kunde bli i detta helvete vi faktiskt sprang i
För det var ingen lek denna dag, även om jag nu ändå tycker att jag kunde hålla min strategi vilket är oerhört viktigt en sån här dag

Mellan 25 och 30 km var helt klart min värsta sträcka rent mentalt
Tyckte det var segt och jag blev glad när 30 km-skylten dök upp och tänkte att nu är det bara en morronjogg i milspåret plus dit och hem kvar
Hemma där jag bor alltså!
Just här hoppade jag ur mej själv och berömde mej själv där från ovan
Jag visste att Pasi skulle stå vid Heartbreak Hills, vid ca 30 km
Det är där dom djävulska backarna kommer!
Tre stigningar utan någon nedförsbacke mellan…..
När första långa stigningen kom vet jag att jag tänkte:
”Djävlar, är det såna här djävlar!?” ”Det är ju som backen vid Odensvi skola, fast längre, och tre stycken på RAD!”
Ni som bor i mina trakter förstår
Till Er andra så är Västerbron ingenting mot det här!
Det var sannerligen ingen lek att börja klättra upp för dessa, med IS-KLUBBOR till lår
En del stannade bara tvärt och började gå
Folk fick kramp och folk bara satte sej ner i regnet och blåsten, hann jag registrera
Jag peppade mej själv och tänkte att backar gillar jag ju, och vaderna känns ju fina, och tack SEGER för grymma compressions-strumpor, och om fötterna frös jag inte!”
Så jag trummade på och slet och tänkte att…
”Var i hela friden står han då??”
30 km-skylten kom före Pasi och då drog jag i mej min 5:e energi i form av liquiden jag hade i vanten och så sprang jag på uppför
Galet mycket folk här som skrek i MONSUN-REGNET:
”This is crazy, you are crazy guys”!!!!! ”You are running in this!!!”
Ja, det var sannerligen som en FILM och jag funderade lite snabbt vad i hela friden jag höll på med!?
Var trött och sliten när jag var inne i sista lutningen och ser då Pasi stå vid ca 32 km
Jag visste ju att han skulle stå vid backarna någonstans så jag försökte hålla koll
Han såg inte mej, men jag såg honom på andra sidan vägen i förhållande till där jag sprang
Bytte raskt sida och han fick syn på mej och jag slet åt mej en liquid i farten som jag visste att han skulle ha om jag eventuellt behövde extra energi
Jag stoppade raskt in den i vanten och visste att jag nu hade två Liquid kvar
Inga ord utbyttes mellan oss och han såg mest chockad ut över detta spektakel och fick inte ens fram ett hejarop och än mindre kameran för att det regnade så mycket
Jo, tack, jag vet!
För återigen, DET VAR SOM EN FILM!

Väl uppe efter dessa backar kom den stora skylten vid sidan av vägen:
”THE HEARTBREAK IS OVER”

 

 

Tack gode Gud för det!
Men då bar det av utför!
just det, skönt tänker Ni som inte springer Marathon…
Det är ingen höjdare med långa utförslöpor efter 34 km i monsun-regn, plus 3-4 grader OCH 13 m/s KRONISK MOTVIND!
Det.Gör.Ont.Överallt.

Vid 35 km var jag fortsatt klar i huvudet och tog duktigt Liquiden jag fått av Pasi inifrån min vante
Varmt och gott!
För övrigt var ALL vätska som serverades längs banan nollgradig
Det liksom brände till i magen varannan kilometer när den kalla drycken for ner!
Men det fanns inget annat val än att bara svälja!
Sen kom den sista tunga delen mellan 35-40 km….
Här längtar man så GALET mycket efter 40 km-markeringen!
Det finns inte ord som beskriver känslan att passera 40 km!
Då är det ”bara” 2 km kvar och 195 meter…
Jag lovar att det är dom längsta kilometerna som existerar i världshistorien någonsin
Mellan 35-40 vet jag bara att jag tänkte att nu är jag ju inne i Boston
Publik-havet var enormt!
Det var kuperat och jag var trött
I detta väder var det alltså människor ute ÖVERALLT som gick ALL-IN!
Magiskt räcker inte
Vid 40 km hade jag en Liquid kvar på ryggen som jag inte hade flyttat om till min hand
Jag struntade i att ta den och fokuserade bara på att få springa in –  ”Right on Hereford Street” och sen ”Left on Boylston Street” – dom magiska svängarna

 

 

Just DÄR brast det fullständigt och jag började hulka och tårarna kom…..
Det gjorde fruktansvärt ont i låren trots att jag inte kände dom, ansiktet var bedövat av allt pisk från regn och vind, händer och fötter fungerade dock och jag sprang hela upploppet med tårarna rinnandes…
Det var nog det läääägsta upplopp jag sprungit och jag tänkte flera gånger att det måste ta slut snart!
Såg målet och fotografer och kostade på mej en liten seger-gest två meter innan mål, den absolut enda utsvävande rörelsen på hela loppet

 

 

Sen var inte själva målgången så våldsamt snygg, men i mål kom jag!

 

 

Det här var absolut det tuffaste lopp jag gjort någonsin och den absolut skönaste målgång EVER!
När jag först såg tiden när jag passerade mållinjen tänkte jag faktiskt SKIT DÅ!
Men när allt fick smälta in efter denna dag och när jag läst alla historier och rapporter från loppet från deltagare från alla håll i världen, så insåg jag att jag gjorde ett jädrigt bra och starkt lopp!

 

 

Jag är SÅÅÅ SJUKT STOLT OCH GLAD ÖVER BÅDE TID OCH MEDALJ denna dag!
Även stolt över att min strategi höll och att jag höll den
Trots omständigheterna innan och under loppet så hade jag ändå, hur konstigt det än låter, en bra känsla!
Det var mest känslan jag var ute efter, efter att mina 2 senaste Marathon varit en katastrof känslomässigt
Mitt egenkomponerade vindskydd under mitt race-linne fungerade utmärkt och jag upplevde aldrig att jag var kall på just bröstet
Energi-intag och strategier är olika för alla och det finns Marathon där jag klarat mej på endast 2 gel och ändå sprungit bra mycket fortare
Men då var det heller inte lika kallt
De flesta sprang ca 10-20 minuter sämre än vanligt och även ännu sämre denna dag
En helt SJUK DAG som inte går att beskriva rättvist i ord
Vi som sprang, vi vet
Alla som passerade mållinjen denna dag var definitivt VINNNARE!

”It wasn´t about the time, it was all about the finish line this day!”

Hade det varit ett ”normalt Marathon” hade troligtvis tiden varit en stor besvikelse för mej, eftersom det är rätt långt från mitt PB på Marathon
Men det var inget ”normalt Marathon….”
Tiden då…3h 26 min och placering 47 i min age-group 45-49 av 1700 stycken på BOSTON MARATHON!
Ett Marathon där alla kvalar in på tid!
Du kan inte ens köpa Dej en lott till detta lopp!

Gled genom målområdet efter mål utan problem och mådde himla bra

 

 

Fick medaljen och lite tilltugg och tog mej ut till ”Meeting area” där Pasi skulle stå
Dock dök han inte upp förrän efter ca 30 min efter sin tripp ut till Heartbreak Hill
Först DÅ hann börja jag frysa och när han väl dök upp kunde jag inte gå de ca 1,7 km till lägenheten utan det fick bli taxi
Skakade och frös helt hysteriskt och skallrade tänder men var fortsatt glad när jag klev in där vi bodde

 

 

Väl hemma blev det en lååång dusch och registrerade även att jag kissade mängder!
Gött, vätskebalansen skötte jag fint
Efter det bar det av till Hard Rock Café 🙂

Sen firade jag!
Precis som segrarinnan Des Linden, med Burgers and Beers!
Mådde förträffligt bra!!!
Det här var mitt 10:e Marathon på mindre än 3 år